United States or Lesotho ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han sammankallade på stående fot kommittén till sammanträde hemma hos sig samma eftermiddag, klockan fyra. Och så gick han hem till frukosten. Äntligen hade de insett hans verkliga värde! Äntligen hade de förstått, vem han var! Han log, sin faders ironiska leende. Men han förhävde sig ej.
Har jag då äntligen fått dig tillbaka, Folke! Det blev så långt, så långt att rida på vägarna och söka. Men varför kommer inte nu också lugnet tillbaka till hjärtat? Varför går såret upp igen, så att jag på nytt lider lika mycket som den dagen, då du togs ifrån mig? Det växer och växer en sådan ångest här inne. Och ännu har du inte en enda gång kallat mig far?
För Republiken, tillade han långsammare. Han började detaljerat tala med dem om allt, vad som hänt sedan engelsmännens landstigning i Mars. Han utbredde sig över oenigheten mellan generalerna, Menous obeslutsamhet och missgrepp, och berättade äntligen nyheten om Belliards kapitulation i Kairo.
Den friska luften gjorde henne gott; med uppbjudande av hela sin viljekraft försökte hon äntligen fatta sig. Hon låste fönstret och började kläda av sig. I morgon skall jag se honom, sade hon sakta till sig själv. Han får ej ana något om detta. Han skulle förakta mig.
Innan han äntligen gick till sin sängkammare, hade han öppnat det under bokfacket stående skåpet, framtagit en liten flaska av silver och en större av glas, gjutit några droppar av den förra, som innehöll en dvaldryck, i den senare, som innehöll ett lätt, oskyldigt vin, och därefter ställt de båda flaskorna tillbaka på sin plats och läst skåpet.
Leve Otto och medborgaren Châteauneuf! Leve freden! Bonaparte var äntligen allena med sin döda älskarinna. Han höll henne i sina armar och såg för sista gången in i hennes ansikte. Varför ! Varför ? mumlade han i bitter förtvivlan. Varför just
Men dessa instämde, och han utbredde sig mer och mer, växte i styrka och trängde äntligen, buren av tusen röster, till mängden där utanför templet. Och nu förenade sig alla röster i sången. Raseriet hade fått rytm och melodi. Det övergår då lätt till lugn, men, vid tillfällen som detta, till ett lugn av förfärlig art, vådligare än dess föregångare, emedan det är mäktigt av ordning.
Gång på gång hade han satt sig ned för att skriva något till henne, och han hade grubblat och tänkt och icke funnit några ord. Och då han äntligen fått ett brev färdigt, fyllt av ånger och bittra självanklagelser, läste han igenom det, en gång, två gånger, lade det i ett kuvert och bröt upp det och läste det på nytt och brände det vid ett ljus. Hur går hennes dag?
Sorgbarn inträngde i irrgångarne bland dessa klippor, klättrade än upp än ned och stod äntligen i en grotta, dit endast matt dager letade sig väg mellan hällar, slängda som tak över lutande granitblock. Käck hade följt gossen på hans bland ris och snår knappt skönjbara stig. Grottan var bebodd. En mossbädd, klädd med skinn av skogens djur, följde de oregelbundna väggarna.
Hade han inte alltid haft klart för sig, att det skulle gå honom som det gått farbror Ekenström, att det skulle sluta illa? Han hade rest sig upp, som om en röst kallat honom, en hård och befallande röst utifrån mörkret, och han stirrade mot rullgardinen i väntan att åter höra den. Plötsligen sade han lågt till sig själv: Äntligen har jag fått klarhet i allt detta.