Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 24 maj 2025
Redan satt Salik på sin häst, Alhejdis hufvud sjönk tillbaka mot sanden, en enda droppe blod smög sig fram mellan den slutna handens lena fingrar, och då hästen for, snabb som vinden bort öfver sanden, låg redan Salik Sardar Khans sköna maka död vid sidan af öknarnes herre. Hvilka äro de, som nalkas qvinnornas boning, hvad bära de?
Men hvem slog den starke, hvarföre rullar sig öknarnes herre i sanden? En ryckning ännu och tigern ligger död vid sitt rof. Alhejdi hade icke glömt sin dolk. Rop höras i öknen, lätt störtar en skara fram, det är Salik Sardar Khan, som återvänder hemåt med sina män för att hemta sin sköna brud. "Ha, en nyss dödad tiger. Alhejdi, det var värdigt Salik Sardar Khans maka. Men hon är sårad.
Då trädde en dag Salik till henne. "Alhejdi, min häst, min älskling, är sårad; gå Alhejdi i öknen att hemta balsam för såret, att det må läkas". Alhejdi såg ett ögonblick på Salik: "Salik Sardar Khan, tigrar bo i öknen. Älskar du din häst mera än mig". "Är Alhejdi barnsligt rädd? Vill du ej göra mig en glädje, icke rädda min häst, den som burit äfven dig hit". Alhejdi gick.
"Lejonet skulle väl föga väntat till dess vi sjelfva infinna oss i hans kula, om icke hans krigares anförare berättat, det du ju vet, att de nedgjort oss alla, sedan vi förut hade dödat flickan, stridens orsak. Han älskade sitt hufvud, derföre flydde han ock för oss. Men om också ej så blifvit sagdt, icke var Salik Sardar Khan alltid så rädd att trotsa lejonet, om ock i hans kula".
"Salik Sardar Khan, hör du ej hästarnes hofvar? Har också du blifvit bedårad af en qvinna". Saliks öga sköt en blixt i natten. "Abbas! dock på dig vill jag icke vredgas". Nu lutade sig äfven Salik till marken. "Dessa hästar äro många, det är visserligen Schachens utskickade, som förfölja oss. Vi få ej blottställa Alhejdi". Han hvisslade, i ett ögonblick suto männen till häst.
Förskräckt hastade jag undan, men återvände snart till stället, för att nogare betrakta det skedda, och öfverst på stenhögen låg den förbrända kakelugnsdörren, hvilken af elden var till den grad förstörd, att den mera liknade ett nät af ståltråd, än ett sammanhängande stycke. Salik Sardar Khans Maka. Solen går ned!
Alhejdi, du himmelska, hvad är du annat än en fånge, fast dina bojor äro förgylda. Lefver du icke här instängd såsom en fången gazell, dold som en diamant i djupet af grufvan, eller en perla i musslan. Kom Alhejdi, kom, var fri. Blif min brud, blif Salik Sardar Khans brud, han som herrskar öfver de fria i landet vid öknen. Vet du, kan du ens ana, hvad frihet är!
Tänkte hon väl på svedan i sina fötter, tänkte hon på tigern som lurande genomsmög öknen, eller tänkte hon på Salik Sardar Khans sköna brud, som nu stod i smyckad fägring, lik fullmånen mellan silfverglänsande skyar, och på Saliks brinnande blickar, hvilka, glömmande henne, nu blott berusade sig af den nya brudens skönhet.
Han tvekade, men se, likt en brusande flod störtade en hop krigare med vilda rop ur bergen. Jublande omgåfvo de Sardar Khan och hans brud, och snart försvunno de alla ur de förföljandes åsyn. Ben Hamouns slafvar hade åt olika håll förföljt de flyende, men de återvände utan Alhejdi.
Åter en dag inträdde Salik hos Alhejdi. På divanen lågo tvenne blommor, en ros och en lilja. Sardar lekte med blommorna och fägnade sig åt deras doft. Han lade sedan bort rosen och behöll liljan i handen. "O Salik förstör rosen, men kasta den icke ifrån dig att ensam vissna; mindre tungt är att dö, än att lefva förgäten". Salik återtog rosen i sin hand, och höll den tillsamman med liljan.
Dagens Ord
Andra Tittar