Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 24 september 2025
Åter några dagar förflöto, och nu kallade ett bud Alhejdi till Salik Sardar Khan. Hon gick. Alhejdi, min älsklingshund blef sårad farligt af ett spjut under jagten. Intet annat än den balsam, hvars källa du känner, kan rädda den. Gå, att du må hinna dit innan middagens timme och vara hemma vid den tid, då jag med mina män återkommer från jagten".
Snabbt ilade ryttareskaran öfver fältet. Alhejdi qvarblef i bäfvan ensam vid källan. Tystnad rådde i öknen, men hastigt afbröts den af de stridandes gälla skri. Snart såg Alhejdi skaror flyende bortåt, men mot källan nalkades några få män i sagta ridt. Hvem föra de emellan sig? Det är Salik Sardar Khan, som de föra sårad ur striden. "Alhejdi du är vår, vi hafva drifvit dem på flykten.
"Min själs dotter, den gamle kan ej ledsaga dig på färden. Salik Sardar Khan har bjudit mig komma för att pryda hans nya, ljusa brud. Här vill jag gifva äfven dig något att skänka henne. Alhejdi, tre dödar ligga på denna udd. Se dess tre kanter äro hvassa, vidrör dem icke, minsta vidrörande sårar, och minsta sår ger död på ögonblicket!" Sakta som hon kommit, smög sig den gamla bort.
"O Salik, jag hörde rytandet af en tiger, då jag hemtade balsam för din häst". Salik svarade intet. Ännu stod hon ett ögonblick dröjande. "Salik Sardar Khan gifver icke en befallning två gånger", sade Salik långsamt. Alhejdi gick. Hon hade ännu ej gått långt, då stod framför henne den gamla visa, som bar i sin hand en liten, knappt ett finger lång dolk.
Dagens Ord
Andra Tittar