United States or Togo ? Vote for the TOP Country of the Week !
Den siste atenaren, Rydbergs mest berömda prosadikt, skrevs ursprungligen såsom följetong i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där den började intagas i februari 1859. Mot slutet av samma år utkom den såsom bok å Hedlund & Lindskogs förlag.
Jag minns, att han, då det var som värst, kom fram till mig en afton i Rydbergs kafé, ställde sig vid mitt bord och bara sade ett högst innehållsrikt och uttömmande ord: Knölföda! Nå, Sigurdh kom i alla fall att flyga med ballong, en ny ballong, som gjorde en lång resa uppåt Norrland. Sigurdh skötte sig utmärkt.
Den skrevs till god del såsom tendensskrift, vilket till fylles framgår av det märkliga förordet med dess mot den kyrkliga ofördragsamheten, samvetstvånget och formelväsendet riktade udd. I detta avseende utgör »Den siste atenaren» förberedelsen till Rydbergs teologiska strider under det nästa årtiondet. Förordet är intaget i första, andra samt, oväsentligt ändrat, i femte upplagan.
På aftonen ger han mig Viktor Rydbergs Germanska mytologi, men utan någon baktanke, det kan jag svära på. Se här har du något, som man kan somna av på stående fot. Det här är styvare än sulfonal. Om min förträfflige vän hade vetat vilken stubintråd han nu antände, skulle han hellre räckt mig vad som helst.
De båda vännerna hade under samfalet gått mot ortens lilla kyrkogård och stodo nu vid gamle Brants grav. Adolf, fortfor Göran, den bästa läkedom för en nedstämd själ är dock tanken, att jordelivet blott är en försal till evigheten. Livet här nere med dess små bekymmer är ju snart förbi... den korta dagen lider till ända, och sedan... sedan Den är visserligen icke Rydbergs förstlingsberättelse.
Om »Singoalla» skrev Rydberg själv i ett brev 1892: » Hon är min ungdoms dotter, och trots all självkritik är jag ur stånd att känna mig likgiltig för henne. » Denna äktromantiska prosadikt med sin mystiska timbre torde ock vara det första fullödiga alstret av Rydbergs skaldesnille. Singoalla finnes översatt till danskan av anonym översättare: Helsingör 1866.
Och genom läsning av Rydbergs Germaniska mytologi samt Hyltén-Cavallius' »Wärend och Wirdarne» hade jag inhämtat, att häxorna emellanåt roade sig med att uppträda i en storm eller i en kort och häftig vindstöt.