United States or Lebanon ? Vote for the TOP Country of the Week !
Med "tro" här menas nog icke frälsande tro utan tro på bönhörelse rörande de böner om Herrens tillkommelse, som de hade uppsändt. Vi läsa, att församlingen i Jerusalem hade "ständig bön" för den fångne Petrus, och dock öfverraskades de så af bönhörelsen, att de trodde tjensteflickan Rode vara "ifrån sina sinnen," Apg. 12:15, då hon sade, att det var "Petrus, som stod utanför porten."
Efter den betan ansträngde jag både mig och den röde sjalen till det yttersta för att upprätthålla vår värdighet, eller snarare för att hindra den bland oss sex rasande skrattlusten att epidemiskt utbreda sig bland de turister, som kommo i den minsta beröring med oss. Den angrep eljes vanligen folk af alla nationer; till och med allvarsamma engelsmän dukade under för denna farsot.
Och för övrigt, det var i alla fall pastorn, som gav Den Röde Mannen frid, när han lärde honom känna vite Krist.
Han har nu gravat jorden och plantat i solskenet, satt garn och vittjat i regnväder, så att han är kopparbrun i ansiktet och älskar kalla sig den Röde Mannen.
Och för övrigt, det var i alla fall pastorn, som gav Den Röde Mannen frid, när han lärde honom känna vite Krist.
Då han nu klappade på portdörren, kom en tjänsteflicka, vid namn Rode, för att höra vem det var. Och när hon kände igen Petrus' röst, öppnade hon i sin glädje icke porten, utan skyndade in och berättade att Petrus stod utanför porten. Då sade de till henne: »Du är från dina sinnen.» Men hon bedyrade att det var såsom hon hade sagt.
Han har nu gravat jorden och plantat i solskenet, satt garn och vittjat i regnväder, så att han är kopparbrun i ansiktet och älskar kalla sig den Röde Mannen.
Guds ord är krångligt i sig utan att hin behöver vända det bakfram. Mor i Sutre ville veta två ting. Hon ville veta, vad barn ska vara bra för; och hon ville veta, vart den röde gumsen tagit vägen. Hon ville veta en ting till, men den saken höll hon tyst med. Den skulle utforskas på stället och med egna ögon.
Men då alla våra ansträngningar att här få någon upplysning om vägen till gästgifvaregården misslyckades, trafvade vi vidare i nattens mörker, uppehållande vårt mod genom Ambrosii förträffliga sätt att brumma som en björn samt genom att lysa med tändstiskor på hvarje hvit stolpe invid vägen, der vi fröjdades af en och samma inskrift: »Rode», och så ett par siffror.
Den röde republikanen på andra sidan om toddybrickan reste sig sakta och tassade som en katt öfver golfvet. Sanden gnisslade under hans stora fötter, och det var stor ängslan, att den lilla skulle vakna. Fadern vågade knappast andas. Ändtligen kom magistern tillbaka och stoppade behändigt löjtnantens pipa, fick eld med en fidibus och ställde tobaksskrinet på soffan.