Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 4 juli 2025
Samtidigt med denne hade en prästerlig brevbärare från patriarken Makedonios ankommit till den fängslade homoiusianske biskopen i Aten. Vid pass en timme därefter sågs Annæus Domitius till häst framför fronten av den på torget uppställda atenska besättningen, som i närvaro av en ofantlig folkmassa hyllade den nye kejsaren, Jovianus. Kristianernas jubel överröstade soldaternas hyllningsrop.
Samtalet avbröts av en centurion, som visade sig i tältluckan, emottog några order av sin befälhavare och avlägsnade sig. Därefter fortfor Annæus Domitius i halvviskande ord: Jag ser, min Olympiodoros, dina fruktlösa ansträngningar att lösa min gåta. Jag vill då själv tolka henne. Krysanteus har en son ... Jag vet ... det svagsinta helgonet ... Tyst, ingen hädelse!
Så snart Annæus Domitius ordnat truppfördelningen över staden, begav han sig, följd av Pylades i spetsen för en centuria soldater, till storkyrkan. En uppståndelse från de döda. De i storkyrkan samlade homoiusianerna hade ingen aning om vad som timat i staden.
Förgäves påminde Annæus Domitius med en anstrykning av allvar, att han var katekumen, att man borde skona hans religiösa känsla och teologiska övertygelse; man skrattade åt kristianernas trehövdade gud, liksom åt den gamle giktbrutne Zeus. Det var ett hån utan gränser, och hade Olympen ännu ägt en ljungeld, måste de vilda hädelserna nedkallat honom över sällskapets huvuden. Mästerkock.
Prästen stod slagen med häpnad och följde med ögonen Annæus Domitius, medan denne genom vestibulen gick in i aulan. Aulan företedde ingalunda den anblick av förvirring, som man under sådana omständigheter kunnat vänta.
Teodoros, skynda härifrån och frambär till Hermione min hälsning och välsignelse! Krysanteus, som åter stigit till häst, återvände till den hopplösa striden. Dess öde var några minuter därefter avgjort. Den lilla återstoden av nybyggarne angreps från båda sidor av Annæus Domitius' hela styrka.
Den sofisten säger, att de båda mötena menade samma sak, när det ena antog samma ord, som det andra förkastade. Nu frågar jag.... Nej, nej, nej, fråga mig icke, utbrast Annæus Domitius med en förtvivlad ansträngning. Jag gillar i förväg allt vad du yttrat och ämnar yttra.
Efter måltidens slut lämnade Annæus Domitius Karmides och gick som en ordentlig äkta man till sin Eusebia för att supera för andra gången i sällskap med henne. När prokonsuln hade avlägsnat sig, iklädde sig Karmides manteln och lämnade sitt hus. Kvällhimmelen var stjärnklar, utom i väster, där en svart molnslöja hängde över synranden.
Annæus Domitius svepte sig i sin mantel. Hans panna var rynkad. Redan Karmides hade hos prokonsuln upptäckt en viss tankspriddhet, ett visst kallsinne, när de överlade om bästa sättet att döda morgondagen. Prokonsuln var i själva verket upptagen av mycket allvarsamma saker. En skara demoniska Om och Men sleto hans hjärna. Se här hans tankar: Fördömda skrivelse! När emottog jag någonsin en sådan?
Vid Dionysos! utbrast Olympiodoros, i det han ordnade sin gångares betseltyg och kastade en blick över torget, där ha vi ju prokonsuln. Var? Vid Torg-Hermes bild. Han står bredvid en bärstol och samtalar med damen i densamma. Riktigt. Jag ser honom. Det är Eusebias bärstol, sade Karmides. Jag igenkänner den. Aha!... Men se på vår Annæus Domitius!
Dagens Ord
Andra Tittar