Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 4 juni 2025
Under sådana förhållanden hade hon gift sig och redan en knapp månad efter bröllopet följt sin man till hamnen för att med tungt hjärta skiljas från honom på stranden och se honom hissa segel och fara bort på en lång färd. Nu satt hon ensam vid en öppen lucka i tornet med kinden lutad mot sin hand och blicken utan syfte irrande ut mot det ändlösa hafvet.
Vi ha skogen och friheten omkring oss, vi äro i paradiset, och på människofunder trampa vi. En sak fattas mig: feghet. Jag har inemot tre hundra riddare och fotkarlar i hovgården, och jag skulle inte våga trotsa en död rad i en lag! Vad människor skrivit kan strykas ut med ett människofinger. Den andlösa brådskan i hans ord hindrade hertigen att inkasta de svar, som lekte honom på tungan.
Men sedan sjönk hon ihop, och vi sutto andlösa, girigt sökande efter ett tecken, att hon ännu icke lämnat oss och gått. Så slog hon upp sitt vänstra öga, som Sven en gång hade gjort, och hennes blick sökte min. Jag böjde mig över henne och såg, att hon försökte tala. Men hon förmådde det icke, och med ett uttryck av outsägligt lidande sjönk hon tillbaka i den dvala, som är dödens förebud.
Hon kunde slita trådarne, som spunnit sig ut från hennes eget bröst, skära dem af med ett enda snitt; hon kunde sätta sig utanför spelet; det var som att bränna i sitt eget kött med ett glödande jern men hon kunde göra det. Återvända till Amerika, befria sonen och sig sjelf från dessa ändlösa konflikter, som endast pinade dem båda utan att någonsin kunna bringas till en lycklig lösning.
Med dessa, för lill'Anna rätt obegripliga ord gaf sig Ante iväg med syskonen. "Kom till oss igen i morgon!" ropade hon efter Ante. "Tack, nog vill vi göra de." Därmed voro barnen borta. Just som de, andlösa sprungo ner öfver gården mötte de ett följe, som så när skrämt förståndet ur dem. Månke skrek himmelshögt.
"Per Erik, Månke, stanna", ropade hon till de båda bröderna. I trasiga lappskor och fars så allt för bedröfligt illa passande kläder tassade de iväg på ömse sidor om Gullspira med deras händer i hennes ragg. Pojkarna stannade båda och inväntade skjutsen. De voro utleda och uttröttade på den ändlösa vandringen.
Ibland stack det till i en plötslig smärta, när han satt med böckerna framför sig på bordet och han såg den ändlösa vägen, han hade att gå, innan han skulle bli stor, riktigt stor... Och efter denna plötsliga smärta var det, som om det kittlat i såret: han hade en dunkel och angenäm förnimmelse av, att kanske, trots allt, underverket skulle ske, fortare än han nu anade...
Dagens Ord
Andra Tittar