Sedan Johannes, förskräckt af synen, blifvit tilltalad med orden: "Frukta icke, jag var död och se jag lefver" o.s.v., får han nu uppdraget att skrifva domarens varningsord till de församlingar, till Guds folk, med hvilka "domen skall begynna."

Och han gav där, inför HERRENS förbundsark, åt Asaf och hans bröder uppdraget att beständigt göra tjänst inför arken, var dag med de för den dagen bestämda sysslorna. Men Obed-Edom och deras bröder voro sextioåtta; och Obed-Edom, Jedituns son, och Hosa gjorde han till dörrvaktare.

Men Lamberto Figuinaldo, den gamle Marcellos ungdomlige son, är inte nöjd med det hedrande uppdraget att vaka öfver de pisanska kvinnornas dygd. Han hade gjort sitt bästa för att byta med Arrigo, de bortdragande krigarnes anförare, och Arrigo förblef omedgörlig, beslöt han att hämnas. Han vet att Arrigo älskar la Gorgona.

Det eldade om donen, det fräste med utropstecken och det haglade skällsord, tills slutligen klockan började ringa; steg kommissarien upp, och jag lade mig. Det var Stockholmarna. Sedan några officiella okvädinsord blivit utväxlade och lodet uppdraget, framkröp följande 20-ordiga privattelegram, som för visst folk blev uppslaget till en rätt sorglig historia. =Lotsåldermannen, Sandhamn.=

Daniel talar just derom i kap. 11:31. Rörande den första punkten läsa vi i Kol. 1:23, att Paulus skref detta bref, var evangelium redan "predikadt i hela skapelsen under himmelen." Uttrycket här är starkare än i Apg. 1:8. Häraf bevisas, att apostlarna utförde uppdraget om evangelii predikan öfver hela verlden.

"Men om herr öfversten förlåter", invände hans klient, som allt vidare ville rädda sig undan det ledsamma uppdraget, "är det väl mera rimligt, att han skulle hafva vågat flyga midtemot skallet och sätta sig nära utan anledning?" "Inga krokmarscher och advokatknep!" ropade den gode öfversten och slog sin hand mot stolkarmen, högeligen uppbragt.

Den olyckliges sorg var icke uttömd med detta, ty han var ledamot av ett okungligt poesisällskap, som fordrade att han två månader därefter skulle sörja den bortgångne om igen. Han kunde icke säga nej. Uppdraget var grannlaga; de häftigaste känslorna hade lagt sig, festtalets rus hade gått om och nu blev det annat av.

Men biskopen, hvilkens djupt böjda hufvud Athanasius' välsignande händer hvilade, var ingen annan än vår vän, ynglingen Frumentius från Tyrus. Denne hade med stor bestörtning förnummit kyrkofaderns afsikt att sända just honom såsom biskop till Axum, och han hade enträget bedt, att någon mera kunskapsrik och värdig man måtte det höga uppdraget.