Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 9 maj 2025
Men något jämförligt med denna vinter har jag aldrig upplevat, därför att jag då trodde, att Elsa höll på att glida ifrån mig, och därför att denna tanke var mig värre än något, som andra människor kunde tillfoga mig, eller som överhuvud kunde drabba mig i livet.
Han lämnade ett mynt på bordet och rusade iväg. Men bilden av den trötte, nästan kutryggige mannen med glasögonen förföljde honom även ute på gatan. Han ville ej en enda varelse ont, han ville ej heller tillfoga den här stackaren något lidande. Han ville leva i fred och vänskap med de trötta och pinade människorna. Men hur bar han sig i stället åt?
Nyck, kapris, eller »diables noirs», som fransmannen kallar det, är ett icke fullt förklaradt fenomen. Offret är besatt: det vill ett, men gör motsatsen; det lider af begär att tillfoga sig ondt och nästan njuter af sjelfplågeriet.
Han, kirurgen, van att tillfoga andra ont utan spår av medlidande, denne förkunnare av det överlagda mordet, han ser så ömklig ut, blek som ett lik, han skälver, stammar, och vid åsynen av doktorn bakom mig sjunker han ihop gripen av skräck, som förfärar mig mer än alla de föregående rysligheterna. Är det möjligt att denne man har åsyftat ett mord och att han fruktade för upptäckt?
Staten kan visserligen även med deterministiska förutsättningar anse sig berättigad att mot vissa handlingar använda straff såsom ett statens medel till självförsvar. Men hur skall det kunna vara rättvist att i sådant syfte tillfoga brottslingen lidande, då denne lika litet rår för att han handlar samhällsvidrigt, som de andra ha någon personlig förtjänst i och med sitt rättrådiga handlingssätt.
Han beger sig en natt in i staden för att kränka den heliga eldens vårdarinna och dymedels tillfoga Arrigo en outplånlig skymf.
Fru Janselius hade icke mod att genom ett brännoffer tillfoga den konsthistoriska forskningen en om än ringa förlust. Eftervärlden skulle få en besynnerlig uppfattning om den unga fruns smak; det fick hon finna sig i. Tyvärr skulle redan samtidens omdöme förvillas av Jan-Petters sataniska påhitt. En dag upptäckte Ludwig Battwyhl gömstället och underkastade bladen en noggrann granskning.
Hon stod inför Eros skyddad av erfarenhetens pansar, känslolös, rättvis, vetenskaplig. Hon kände sig segerviss, hon kände att hon skulle tillfoga den fatala guden ett nederlag, beröva honom en provins. Hon kunde ännu ej ha någon klar föreställning om, hur det skulle gå till, men hennes hjärta darrade av glädje och allvar, ty hon anade någonting stort.
Det är jorden som är helvetet, detta med överlägsen klokhet byggda fängelse, där jag icke kan taga ett steg utan att giva sår åt andras lycka, och där mina medvarelser ej kunna förbli lyckliga utan att tillfoga mig ont. Sålunda tecknar Swedenborg, kanske utan att veta det, jordelivet i det han framställer helvetet.
Tredubbelt fasansfullt måtte det vara att mitt under allt detta tillfoga den man älskar högst ett oläkligt lidande och icke kunna göra något för att bota det. Hon kan sitta och se på mig, när hon icke tror att jag märker det, och över hennes ansikte kommer då ett sådant uttryck av förtvivlan, att det skär mig in i själen. I går kom hon och satte sig bredvid mig och lade sin hand över min.
Dagens Ord
Andra Tittar