Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 4 september 2025
När hon hörde våra röster, slog hon upp sitt ena ögonlock, alldeles som Sven en gång hade gjort, och vi kunde märka, att hon känt igen oss, och att hon var medveten om våra smekningar. Än en gång nämnde hon Svens namn, som om hon velat säga, att det var honom hon såg och till honom hon gick.
Anni var sjuk. Hon slöt under hela natten ej sina ögon, utan klagade och våndades i sin vagga. Modren satt och vakade hos henne, vaggade och sjöng. Allt emellan tog hon henne på sina armar och vyssade henne sakta; hon försökte bjuda henne bröstet, försökte trycka henne ömt till sig och lugna henne genom smekningar. Allt var förgäfves. Barnet vred sig och gret ständigt.
Det är för underligt, det är riktigt otäckt att tänka på, hur föga det finns af verklig tillgifvenhet och aktning i den känsla jag hyser för honom. Jag känner den eggelse, som man erfar vid ett schackparti, jag känner en hungrig nyfikenhets hela lockelse, när jag frågar: hur känns det att älska och vara älskad? Jag känner äfven mer: en förfinad hunger efter smekningar.
Och den tredje drog upp ärmarne på sin stoppade kofta, ref upp den i bröstet och visade de blånader hon ännu hade qvar efter mannens sista smekningar. Du pjåkar dig för den der smulan, du, ropade hon, du skulle ha min Jaako en vecka, så fick du se! Han ger mig aldrig en smula om lördagen. Aldrig! Derför kan jag väl inte svälta. Jag låter honom supa så mycket han orkar.
Jag har icke motarbetat det, jag har låtit min natur vara fri; och min natur är att icke älska enbart med kroppen. Själlösa smekningar lämna mig fullkomligt kall, det är först när kärliga ord och innerligt förtroende komma till, som jag blir riktigt varm.
De kunna gå upp i en annans tillvaro, lefva en annans lif, arbeta för en annans sträfvan men jag! Om jag vore en man om jag vore en man! Stark i viljan som jag är. Och vilja skulle vara detsamma som att kunna. Jag skulle öppna mina armar för dessa varma små varelser: kvinnor. Och deras smekningar skulle förtaga all kantig torrhet ur mitt lif. Men nu! Ensam. Ensam! Aldrig sol.
Det sista sade jag, det första fick jag icke tid att förklara, ty han hade bara fem minuter att ge mig. Matt? Drick ett glas vin! Ni kommer att lefva i etthundratio år! Han var i sitt allra uppsluppnaste lynne. Han inhöljde mig i smekningar och lät hagla små älskvärda elakheter, som hans leende tog udden af. I sådana stunder är han alldeles som ett barn, ett kvickt och lekfullt barn.
De talade om likgiltiga ting. Och så skulle han gå. Hon följde honom till dörren. Hon kände ett styng i sitt hjärta, som om hon gjort honom en orätt, undanhållit honom något, som med rätta var hans. Gå icke nu! bad hon. Han såg kall och likgiltig ut. Det pinade henne. I den sinnesstämningen kunde hon icke låta honom gå. Hon försökte hålla honom kvar med smekningar. Nej, nu är det för sent!
Och jag har på hela kvällen icke haft ett ögonblicks längtan. Icke ett! Tiden har gått fort, och lampan lyser ännu lika klart. Jag skall gå ifrån honom utan brytning, utan ovänskap, utan bitterhet, nästan utan smärta. Jag mister ingenting. Några smekningar, som börja bli enformiga både för honom och mig.
De hade paket med sig och många saker i sina koffertar, och så fort de kommit hem, stängde de sig inne med hans far, precis som på julafton. Och i allt som hände, kände han att han var medelpunkten. Han gick från knä till knä, och när han tröttnade på ömhet och smekningar hade han sina leksaker och konfektpåsarna. Så skedde det hittills märkvärdigaste av allt.
Dagens Ord
Andra Tittar