Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 23 oktober 2025
Det var ovana tårar... Matti visste ännu ingenting, men om en stund skulle de mötas... Hon steg upp från sin plats vid dikeskanten och klef igenom rågen, ända tills hon nådde stranden. Forsen brusade der så starkt. De branta, sluttande stränderna voro mellan stenar och tufvor tätt och högt bevuxna med konvaljer och andra vårblomster.
Hertha och kandidaten skyggade; de voro ovana de, men den förra sade till mig: »Du bryr dig ju aldrig om fähundsgläfs, gå före och väck folket!» Jag var så höflig mot hunden att han skämdes och viftade med svansen, så som jag alltid sett hans gelikar göra när hyggligt folk ser dem in i ögonen, och så hjelpte kreaturet mig på sitt sätt att »väcka folket.»
Det roade mig obeskrifligt att studera hans vetenskap och att sysselsätta mig jemte honom i hans laboratorium. Och han, som tyckte att det ena köket kunde vara så godt som det andra, antog ganska gerna mitt biträde; ty mina fruntimmersfingrar voro ändå en mån händigare och smidigare än studenternas vid fint handarbete ovana tassar.
Men plötsligt brusar en stormvind ned från den bergiga, branta stranden, vågorna börja skumma och rasa, vinden sliter seglen i trasor och bräcker masten, det ser ut som om alla skulle gå till botten i det hemska djupet. Men frälsaren sofver godt och lugnt som ett barn i sin moders sköte. Lärjungarne äro icke ovana vid sjön.
Carlssons ovana öra hörde ingenting, men Gustens tycktes vilja knipa ett svagt dån ifrån ostsidan, där en molnvägg, tjockare och svartare än den töckenslöja, som insvepte synranden, hade stigit upp. De stodo stilla en stund, tills Carlsson kunde uppfatta ett sakta brus och ett dunkande, som nalkades. Vad är det? frågade han och kröp intill Gusten. Det är sjön! svarte denne.
Den rikliga fängelsekosten i förening med det ovana stillasittandet hade kommit både kropp och ansikte att svälla upp till blekfet pussighet. De förut väderbrynta kinderna voro nu mjölvita och mot denna sjukliga blekhet stack ögonbrynens breda, svarta rand av på ett sätt, som gjorde ett hotfullt, brutalt, obehagligt intryck.
Elsa hackade också så smått, hackade gångarna rena. Det var ju synd om gräset med, men ändå inte så Nu vilar vi och äter, sade Abraham. Det började gå en smula runt i huvudet på honom om det nu var vinets fel eller det ovana arbetets. Elsa dukade upp maten på bordet, och Abraham släpade fram en mosstoppad urna till sittplats. Fler än en behövdes ju icke.
Dagens Ord
Andra Tittar