United States or Uganda ? Vote for the TOP Country of the Week !
Bed Gud om mer kärlek i hjärtat, så skall du få se mindre ondt men mera godt i världen, ty kärleken öfverskyler en myckenhet af brister. Pullor, mina små! Pullor, mina små, Gäss och tupp också Kommen att gullkornet plocka! Ack, en liten sparf, Frusen liten slarf, Trodde visst honom jag locka'. Nåja, så kom med! Aldrig var min sed Fattig man skymfligt att jaga.
Man for direkte till begrafningsplatsen, det var kanske tre qvarts timmes väg från Drumsö om man rodde makligt, och det måste man ju för högtidlighetens skull. Hafvet var alldeles lugnt, marken frusen, inga löf funnos mer qvar på träden. Kyrkogårdsgångarne voro deremot fulla af gula, röda och grå vissnade blad, det prasslade då man gick, det var en mjuk, rörlig matta, orolig och ostadig.
Fängelseluften hade icke åstadkommit annat, än att han blivit frusen och satt i en lång djurfällsrock. Den hade den vita fårullen utåt och var fasthållen om livet med ett stickat rött band. De stora, men tarvliga tofsarna hängde ända ned på golvet, där ett halvätet bröd låg i enriset. Han hade vänt sig litet åt sidan.
Och kanske se'n du höra får, när du en gång för Honom står: "Jag frusen var och sorgsen gick, och då hos dig ett hem Jag fick!" Så öppna hjärta, hem och famn, gör allt i Herrens Jesu namn! Ella . En flickskola i Indien. Med teckning.
Pigan, som annars skulle elda och se om den gamle, hade i kväll annat att tänka på. Gubben beredde sig till att, rysande af köld, lägga sig påklädd under fårskinnsfällen i nedersängen. Han var för stel och frusen för att kunna orka lägga ved på den ännu från morgonen heta askan i spisen. Ante gjorde det i hans ställe. Han satte dit kaffekokaren också, som stod ute på hällen.
Hagelin hade han också slagit men i god avsikt. Och minnet av denna kraftutveckling livade upp honom. Han nickade åt porträttet, sköt ut munnen och gjorde en tokrolig min, som icke använts på de sista fyratio åren. Tjänare, gumma lilla. Rösten, låg och hes som en väsning, erinrade om, att kraftens dagar voro förbi. J. A. Broms blev liten igen, rädd och frusen.
Edmée rodnade. Hon gick ett par ögonblick tyst utan att svara. Han betraktade ihärdigt från sidan hennes ungdomligt mjuka profil med de långa ögonhåren mot den röda kinden och det bronsbruna, krusiga håret, som föll ned under den vita suffletthatten. Hon var icke frusen som han, utan hade blott över skuldrorna en kort, grön sammetskrage, kantad med pälsverk, »