United States or Maldives ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ty skrifkonsten har för oss uppenbarat den Allrahögstes rådslag, verk och gerningar; den är minnets stöd, dygdens vältalare, evighetens minnesmärke; om man förstör den, upphäfver man all lärdom och nedstörtar verlden i sin första okunnighets kaos.» Meningen var väl att rekommendera sig till någon tjenst, på samma gång han framlade en språkkunskap, mäktig en hufvudstads vidsträckta förbindelser.
O gläds, att allt, hvad vanskligheten säger, En dröm blott är, som sväfvar kring ditt läger I evighetens famn! Ej skrämme då den dunkla glafven I ängelns hand! Han krossar bojan blott, men icke slafven. Förklarad skall du blicka ned på grafven Från ljusets fosterland.
Hon rasade hela natten och den följande dagen; svetten strömmade nedför ansigtet och utmed hela kroppen, men in i hufvudet hade de lyckats smugla eld, och den elden kunde isbaddningarna inte smälta, ty den var tagen från evighetens glöd. Hon var uttröttad af den våldsamma rörelsen och förmådde ej mer upplyfta armarna. Hon förblef då stillaliggande, och nu skyndade de alla triumferande fram.
Troligen hade det skett annorlunda om han, en resignerad gubbe, stått vid lifvets afton. Nu är det idel natt, och en tung natt öfver Lucidors andliga sång. Om vi vandra der, känna vi att evighetens oändlighet omgifver oss, och att helvetet ej är långt borta. Den onda menniskan ströfvar der omkring med alla ångerns och förtviflans qval målade på sitt ansigte.
För fröjd och tröst från vaggan till vår graf, Från dar, som farit hän, till dar, som komma, För alla tårar, dem hon torkat af, Vår hyllning ägna vi åt denna gömda blomma. Hon runnit upp ur evighetens frö, O, låten henne här ej blekna, vissna, dö! Hårda skiften, bittra pröfningstider Bragt från eget hemman, gods och välstånd Djupt i nöd och armod bonden Onni. Åren härjat sist, hvad ödet skonat.
HAN. Sömn, o sömn, Du svala dagg för hjärtats sjuka blomma, Du blida, som på drömmens vingar bär Den kvalda anden ur sin fångaboning Och låter honom några stunder fri I evighetens etersalar andas! Kom, sänk dig ned till oskulden, fastän Dess bädd af klippans kulna mossa reddes Och fast hon lutar hjässan mot en famn, Där alla lifvets vilda sorger storma!
Dit, där de ljusa murar stå Med fridens helga kors uppå, Dit, där den gyllne tegen är, Som evighetens skördar bär. En konung syns den gamle mig Vid slutet af sin lefnads stig, Vid målet för sin långa färd, Så segerrik, så afundsvärd. Hvar storm af tiden ren sig lagt, Hvar granne vördar glad hans makt, Och villan djärf, passionen yr Långt från hans tysta rike flyr.
Hvad vinge bär mig opp till ljusets källa Och ger åt främlingen ett fosterland? Ack! Evighetens håfvor blott försona Den stoltes kvalfullt lågande begär, Och såsom konungen sin stela krona Föraktar ängeln hvarje njutning här. Och därför ser han, hvar gång östern randas, Med tårar opp mot en förhatad dag, Och därför mäter han hvar stund, jag andas, Och räknar dyster hvarje hjärtats slag.
Det följande året miste jag genom döden två af mina bästa vänner och en högt älskad, fullvuxen dotter. Och nu kände jag mig som förd fram ända till evighetens portar, jag fick en friare, klarare blick på lifvet. Hugg och slag träffade mig icke mera, och icke kände jag mig häller längre kallad att utdela några själf. Jag gick ut ur kampen och blef endast en åskådare.
O, endast tvenne flyktiga minuter, O, af det långa lifvet endast tvenne Är människan ur stoftets dvala väckt Och kan mot andevärldens vällust skåda; Och dessa gry med hennes första kärlek Och hennes sista stund! Som barnet hvilar Med slutna ögon vid sin moders barm, Så hvilar människan i evighetens.