United States or Denmark ? Vote for the TOP Country of the Week !
Milutin, en slaf, har knappt förnummit Dessa ord, när han tolf kämpar samlar Och kring Kotars flacka nejder söker Konung Radoslaus, att honom fången Eller ock hans gråa hufvud hämta. Men en ädel klippgudinna höjer, Bebi höjer från den höga toppen Så sin stämma: "Akta, Radoslaus! Oblidt är det öde, som dig hitfört; Nära stå tolf knektar att dig fånga, Slafven Milutin för dem i spetsen.
Det passade hvarken honom eller hans omgifning. Han ville icke dit upp och befalla, han ville bara slippa att lyda blindt, att bevakas, att kufvas. Slafven, som icke vågar begära af lifvet, vaknade hos honom. Han sade nej! Det var för mycket för honom! Men tanken att ha kunnat få det, som kanske alla ynglingar längtat efter, var honom nog. Han afstod det, steg ner och återtog sin kedja.
"Hon har tvättat sig med den starka oljan, hvarmed vi skura metall". Här tystnade slafven, men när han märkte sin herres vrede börja gäsa, så starkt, att han räddes att genast erhålla bastonad för sitt budskap, så tillade han: "Men Hekim Muhammed Effendi säger, att det kan tvättas bort". "Hund, hvad ljuger du?" "Må jag förgås om jag ljuger.
Så äger då ej en gång du, den hela Förblödda jordens sista, glada tröst, Du fristad, vid hvars portar slafven lägger Sin börda ned och konungen sin krona, Du fridens tempel för en värld, du hamn, Dit lifvets alla trötta segel sträfva, Så äger då ej en gång du, o graf, Ett läkemedel för mitt arma hjärta!
Du skänkt mig åter fosterland och vänner Den stund, vårt hopp var djupt i mörker sänkt; Du skådar allt, rannsaka, hvad jag känner, Och se, om jag vet skatta, hvad du skänkt! Må slafven för sin Gud i stoftet ligga; Jag kan ej krypa, har ej lärt att tigga, Jag söker gunst ej och begär ej lön.
Hur skulle icke mänskan Din ringa lott försmå, Och hon, den otacksamma, Är mindre nöjd ändå. Ditt späda hjärta krossa, Det stode henne fritt; Dock prisar du ditt öde, Och hon förbannar sitt. Hvi blickar hon mot höjden Så knotande, så kallt? Hvad ägde hon att fordra, Då skaparen gaf allt? Då jordens glädje ligger För hennes fötter ner, Hvi ser hon stolt på slafven Och suckar efter mer?
"Jag förstår att, genom användande af sådan i badet, göra huden fin. Du har prisat min hys sammetslikhet, nu vet du hemligheten att göra den sådan. Men du får ej för någon omtala detta". "Herre, din sköna slafvinna är svart", sade slafven som inträdde till Murad Pascha. "Svart? hvad pratar du, son af en hund?"
O gläds, att allt, hvad vanskligheten säger, En dröm blott är, som sväfvar kring ditt läger I evighetens famn! Ej skrämme då den dunkla glafven I ängelns hand! Han krossar bojan blott, men icke slafven. Förklarad skall du blicka ned på grafven Från ljusets fosterland.
Den förblödde trösta, om han slutat hoppas, Säg den böjde slafven, att hans frihet knoppas, Och för härjarns härar och för våldets vakter Tolka, att hämnaren nalkas en gång! Se, med stjärnprydd mantel går den fräcke bofven I en prakt, som föddes af de dolda rofven, Och af häpnad tiger den förskräckta lagen, Trampad i stoft, där den väldige gick.
Från Voldmars anlet flög Den skymt af vrede snart, som först där röjdes, Och vänligt sträckte han Emot den årbetyngde slafven handen: "Miljutin", var hans ord, "Hvad gör, att så din furste du bestormar? Stå upp, hvad är din bön? I dag går ingen sorg från denna boning." Den gamle drog en suck: "O herre, ringa är den ringes klagan; En lärka ägde jag, Din hök har röfvat henne från min hydda."