United States or Chad ? Vote for the TOP Country of the Week !
En tår, som daggens pärla klar, I purpur glödde på Nadeschdas kinder, Och tyst och utan ord Hon kysste leende den gamles panna. O, att du födt mig så, att de stjärnors glans, Du nyss beundrat, tjusat ock mig! Ett barn, Af lekverk fägnadt, hade med svärdet jag Dem plockat glad och tömt i en lek mitt lif.
Ack, hvarje pulsslag öker mitt kval, min saknad; Förrädiskt nära bedragna sinnen hoppet, Och hoppet åter blåser med falska läppar Låga i kärlekens glöd. Ej svalkar aftondimman, ur viken stigen, Ej daggens yppiga skur mitt hjärtas trånad, Ej nattens vind, som, susande kringom klippan, Smeker min kyliga lock.
Det ljusnar ren kring Basans dystra topp; Ifrån sitt läger springer skuggan opp, Sin dunkla mantel kring sig kastar Och skyndsamt bort från dalen hastar. Men slätt och kulle ar betäckt Af blomstrens folk i högtidsdrägt, Som helsa strålen från det höga; Och daggens perla, mild och klar Det enda språk, som blomman har Mot honom ler ur hennes öga.
Emellan oss är sjö, är fjäll, Är mo med furu på, Emellan oss är dag och kväll Och kanske natt också. Solen några purpurdroppar Ren på österns skyar stänkt, Och på buskar, blad och knoppar Daggens pärleskur sig sänkt. Skogens alla fåglar svinga Jublande från topp till topp, Tusen glädjeljud förklinga, Tusen stämmas åter opp.
Vem har åt regnflödet öppnat en ränna och banat en väg för tordönets stråle, till att sända regn över länder där ingen bor, över öknar, där ingen människa finnes, till att mätta ödsliga ödemarker och giva växt åt gräsets brodd? Säg om regnet har någon fader, och vem han är, som födde daggens droppar? Ur vilken moders liv är det isen gick fram, och vem är hon som födde himmelens rimfrost?
Den gamle knekten talte så, Sköt nätet bort, stod upp att gå Och tog mig tyst vid handen; Och genom byn vi följdes åt Och öfver ängens blomsterstråt Till blåa sjön och stranden, I pärlor klädd af daggens gråt. O, hvilken himmel, hvilken jord! Den gamle talte ej ett ord, Han tycktes blott betrakta.
Men förgäfves, svaret dröjer; Hvad hon döljer, hvad hon röjer, Endast skälmska fläktar akta Flyktigt däruppå. Håret fladdrar, spridt i vinden, Lätta flammor färga kinden, Hvita skuldror skälfva nakna Under daggens kulna regn. Himlen mörknar, tärnan fasar, Skurar smattra, stormen rasar. Grymme, skall hon länge sakna Än ditt varma hägn?
Se, solen hunnit ren Till andra rymder jaga nattens skuggor, Och daggens droppar släcka icke mer Den trånadsmatta blommans törst, och jorden Står skälfvande i ljus och dag och ler Åt villan och fantomerna af mörkret; Men för mitt öga står dock nattens dröm, Så skön, så magiskt klar ännu, och kämpar Mot verklighetens strålar segerrikt, Som månans skimmer emot stjärnornas.
Intet hopp din frid förstöre, Inga drömmar din hvila! Jag minns en tid, jag minns den hvar minut, Då lifvets maj på mina kinder glödde Och i min späda barm en ros slog ut, Hvars fägring inga stormar än förödde. Hur säll jag lefde i min oskuld då, Lik morgonstundens första fläkt i dalen! Min fröjd var ren som ljuset i det blå, Och lätta såsom daggens pärlor kvalen.