United States or Portugal ? Vote for the TOP Country of the Week !
Jag känner, ej äro av livet många stunder igen, i ålderns morgon jag slocknar; likväl är döden ej tung, ty kvalen stillas av döden. O, att du älskade dock finge dröja längre i världen! Nu i en enda själ vi dö förenade båda. De tårar, den olycklige gjuter, grumla vattnet, och bilden synes med tynande drag. Då
Själfva tanken på döden, som ofta föresväfvat henne, gaf ingen tröst, ty hon kände det som om själen dock aldrig skulle kunna glömma; i evighet skulle kvalen bränna hennes samvete, och allt hvad hennes kropp kunde komma att lida, var mindre än intet på vedergällningens våg.
I skogens toppar tonar näktergalen; Dess harmonier, födas de af kvalen Vid stundens flykt? O nej! Och fjäriln flög i blomsterringen En sommardag; Om aftonen hans suckar hörde ingen, Fast domnande han sänkte trötta vingen Och lydde ödets lag. Då eken föll för tidens ilar, Då bergets häll, Du dåre, vill du undfly dödens pilar? Uppå den graf, där världens forntid hvilar, Fördömer du din kväll?
Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila. Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig. I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska. Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
Intet hopp din frid förstöre, Inga drömmar din hvila! Jag minns en tid, jag minns den hvar minut, Då lifvets maj på mina kinder glödde Och i min späda barm en ros slog ut, Hvars fägring inga stormar än förödde. Hur säll jag lefde i min oskuld då, Lik morgonstundens första fläkt i dalen! Min fröjd var ren som ljuset i det blå, Och lätta såsom daggens pärlor kvalen.
Där såg han klippan trygg bland stormar stå, En bild af mannens mod, en bild af hjälten, Där lyste kvinnans själ ur himlens blå, Och kärlek slog i blommor ut på fälten. Så ammades han opp, hans håg blef stor, Hans barm bekant med fröjderna och kvalen; Han tog farväl af hydda och af mor Och gick med lyrans skatt ur barndomsdalen.
Var äro nu kvalen, vreden, de bittra minnena, som bodde där inne, de hemska suckar, som genljödo där, de vilda rop, som gåvo sig luft ur Singoallas bröst, då hennes förtvivlans börda vart henne odräglig? Nu hördes endast sakta snyftningar. Erland lägger sin arm kring Singoallas liv och viskar hon hör icke vad, men det ljuder, som när en vindfläkt vaggar sig till ro i björkens krona.
Ja, lycklig du, som din staf har fällt Och somnat; På jorden är blott det hjärta sällt, Som domnat. Mot ödet, tiden, Mot stormen, striden, Hur lugn är hvilan, hur djup är friden I grafven! Sof, sälla ande, från flärden skild Och kvalen, Sof sött som daggen, om kvällen spilld I dalen; Tills gryningsstunden Bestrålar runden Och väcker slumrarn ur morgonblunden I grafven.