United States or China ? Vote for the TOP Country of the Week !
Så säger han: " Den arma Psyche, huru än hon svingar, På jorden är en örn med fjärilvingar; Men hennes vingar växa i det blå, Där solar flyga, änglaharpor slå ." Det är ganska anmärkningsvärdt, att denna örn med sina små fjärilvingar kan svinga omkring och höja sig till det blå för att låta vingarna växa; dock: " I himmel och på jord finns mer, Horatio, Än er filosofi kan drömma om ."
Förräda vore det min konungs land, och fast mitt svärd i striden väger ringa, jag för min kung skall veta det att svinga. STÅLARM. Det hoppas jag utaf Klaes Flemings son. Nu till fru Ebba! I sitt bönerum hon väntar oss. Femte scenen. Johan Fleming. Olof Klaesson. JOHAN FLEMING. Hör på ett ord, min bror! Vi varit nu en tid ej riktigt goda uppå hvarandra.
Emellan oss är sjö, är fjäll, Är mo med furu på, Emellan oss är dag och kväll Och kanske natt också. Solen några purpurdroppar Ren på österns skyar stänkt, Och på buskar, blad och knoppar Daggens pärleskur sig sänkt. Skogens alla fåglar svinga Jublande från topp till topp, Tusen glädjeljud förklinga, Tusen stämmas åter opp.
Och så ofta de skymta något ätbart dernere, kasta de sig hastigt nedåt i zigzag, skärande luften med sina lieformiga vingar. Ett ögonblick flaxa de i vågytan; så svinga de åter upp och fortsätta sin flygt, lugnt och makligt, med jemna klumpiga vingslag. Passagerarne röra sig om hvarandra på akterdäck, alla väl ombonade, ty blåsten är skarp och rå.
Men se det var ingen lätt sak att bära det opp på kullen. Med den tunga bördan orkade fläkten ej alls svinga sig opp öfver grästopparne, utan han måste söka sig väg mellan gräsen och rasta än här, än der på de gröfre stråna och stöda sitt frö emot något blad.
Modern var i unga dar den grannaste tös i hela häradet, och döttrarna brås på henne. Den yngsta, Ingrid, är som en ros och en lilja i Saron. Och hon dansade lätt som en solstråle på ett löfverk; det var en lust och glädje att se henne och Harald svinga om. När så det skulle dukas i salen, spridde sig ungdomen i rummen, och där blef ett bunkalag här och ett annat där.
Och denna här af mödor och bekymmer Och kval och fasor, som förtära sinnet, Hvad äro de? En tropp af skuggor blott, Fantomer, verkliga för tankens öga, Så länge han i mörkrets rike dväljs, Men tomma, utan varelse och kraft, Så snart han mäktar sig mot ljuset svinga. Ej utom grusets räcka ödets gränser; Och människan, som är på jorden jord, Är himmel genast, då hon är där oppe.