United States or Costa Rica ? Vote for the TOP Country of the Week !
Du stod där, du, men stum, med klingan dragen, Kall bidde Kothen, sluten red Grönhagen, Blott Konow svor, och bister röt von Schantz. Gif akt, tyst, hör! Det ljöd hurra på höjden. En man till häst syns nalkas. Hvem är han? Hör, hvilken storm af rop! Hvad vållar fröjden, Som brusar jublande från man till man?
Genralen känner den Och vill ej öfverge sitt folk i nöden: Hans egen hembygds hyddor fostrat dessa män, Han kallar, bjuder, ber; men nej, de dröja än, De trotsa honom, som de trotsa döden. Hvad under! Brusar han ej upp af harm Vid detta trots? O nej, han står betagen, Klar blir hans panna, blicken ljus och varm; Man ser, en eld är lös i djupet af hans barm, Och återskenet syns i anletsdragen.
En kammarherre, som haft den lyckan att först få syn på det roliga uppträdet, måste fästa sina grannars uppmärksamhet på detsamma. Synen är för befängd och väcker allmänt bifall. Gapskrattet dör i en vacker granitskärning, men bondens förbannelser, de dö icke! Men tåget brusar fram igen och lämnar efter sig en svartblå rökstrimma av stenkol och havannatobak.
En sådan gränslös lycka tycktes honom omöjlig att tro på och fåfäng att begära, och han blev ännu räddare för henne. Han såg uppåt ljusöppningen i taket, och hon förstod icke, att han gjorde så i förlägenhet, utan sade till honom: Du lyssnar efter något. Vad är det som brusar i luften? frågade han och kände sig befriad av att äntligen finna något att säga. Vet du inte det heller? svarade hon.
Gör falken färdig, min hvita falk Skall blänka i skyn i dag!" Moskva, du gula, du lugna flod, Hvad dån vid din blomsterstrand! Ett dammoln rullar i hvirflar fram Och brusar förbi din våg. Är det af hjordar en mättad här, Som stormar till stallen hem? Är det orkanen, som hvälfver vild Den glödande vägens sand? Hur lämna hjordarna lundars skjul, Då solen är högt ännu?
Men plötsligt brusar en stormvind ned från den bergiga, branta stranden, vågorna börja skumma och rasa, vinden sliter seglen i trasor och bräcker masten, det ser ut som om alla skulle gå till botten i det hemska djupet. Men frälsaren sofver godt och lugnt som ett barn i sin moders sköte. Lärjungarne äro icke ovana vid sjön.
Nämn icke detta namn, min fader! bad Petros med oro, ehuru ingen kunde höra dem. Jag vågade icke låta honom stanna kvar, ty du förmår ej vakta din tunga. Du har rätt, sade gubben och lade båda händerna på sin hjässa. När jag har knäböjt länge, blir jag så besynnerlig här uppe. Det susar och brusar i min hjärna. Men låt mig få återse honom! Jag skall nog akta mig.
Dina lockar falla trotsande ned på ömse sidor om en stolt panna, din knutna hand omfattar ett stort svärd och ännu thronar vreden öfver dina ögon, röd brusar bloden ur såret i ditt bröst. Din var styrkan, din var skönheten, hvarföre låter du Tuoni bortföra dig? Dödens hem.
Men stridens svallvåg brusar hit. Min sista kraft, Räck till att än den möta! LEIOKRITOS. Ha, en lycklig syn! Har jag dig slutligt funnit, folkförledare? Se, så slute städs Hvar oförvägen störare af landets fred! TEKMESSA. Ve, trefaldt, fyrfaldt ljude ve och klagan här!
Det slutas aldrig väl, om han blir vred. Att svamla? Hur? Hvad menar ni därmed? v. Ni är för god att fråga, jag att svara. Räck mig er hand! FRANK. Får gå, här är den, tag! v. DANN. Jag råkar snart i ifver. FRANK. Också jag. Nå, himlen vare tack, den slöts då, striden. v. FRANK. Jag tror det ock; det feltes ganska föga. v. DANN. Jag brusar upp mot dem, som stöta mig.