United States or Sri Lanka ? Vote for the TOP Country of the Week !
Dyre, kom, kom snart! JULIA. Du var förstämd helt visst, när nyss du kom; Låt bli att neka det, bekänn det bara. FRANK. Tyst, Julia, tala icke mer därom! JULIA. Hur vill jag annars väl förklara Den kalla, obekanta blick, du gaf Till svar på min? FRANK. Den vet jag ej utaf. Kall kunde den ej gärna vara, Då hjärtat brann JULIA. Jo, pytt! FRANK. Jo, ganska sant.
Enligt en af R. Frank gjord iakttagelse öfvergår svafvelsyrlighet i blandning med ett öfverskott af syre under ett tryck af öfver 100 atmosfärer kvantitativt till svafvelsyreanhydrid utan kontaktsubstans. Det är ju möjligt, att detta förfarande i en framtid kan få betydelse, sedan för praktiken lämpliga apparater hunnit konstrueras.
FRANK. När jag for från Sveriges stränder Och kände, hur dess jord mig varit kär, Då tänkte jag: "Min hembygds ökenländer Jag ger dock priset; Julias hem finns där." Så kom jag hit. Ack, Julia fanns ej här! JULIA. Men, Axel, Axel! FRANK. Ingen man af heder Vill bli behandlad så. Det är nog af. Jag är ej den, som tål att tryckas neder, Och minst af den, som jag mitt hjärta gaf.
JULIA. Det torde kanske föga intressera, Kanhända skall du till och med bli stött; Du vet dock själf, hur kyligt den blef mött, Den varma kyss, jag då till välkomst skänkte. FRANK. Visst möjligt, när hvar stund jag tänkte, Om han vändt om och såg oss kyssas, han Den gamle, grå toppridarn, herr von Dann. JULIA. Min Gud! Hur kallar du min onkel? FRANK. Vådan Tar jag på mig, var lugn i hvarje fall!
DANN. Han heter Axel, Axel nej, minsann Jag minns hans tillnamn, nå, det kan förtreta. JULIA. Frank. v. DANN. Frank, så hette han, just så. Det fägnar mig, du tycks ju honom känna. Då allt omkringgår, var det kanske denna, Som lärde dig att en artist förstå. Hur så? v. DANN. Blott säg mig, hurdan är han, flicka?
Kanhända bar den sken af obekant; Den måste så ju för den platta skara, Som omgaf oss på hvarje kant. JULIA. Där ute ja, men sen där inne I farstun? Har det fallit ur ditt minne, Hur onkel gick tillbaka litet grand För att om vagn och hästar ordinera? Då stodo vi vid öfre trappans rand Ett tjog sekunder visst, om icke flera, På tu man hand. FRANK. Och om vi stått där tio tjog, hvad mera?
FRANK. Man målar icke gärna i en lykta. Men, Axel, vill du tvinga mig att flykta? Bemöt den goda gubben ej så kort! Bemötande mot anspråk, sort mot sort! v. DANN. Hvad mått och steg står då att taga? Hur önskar ni? Kanhända går det an På något sätt att ljuset här försvaga? Ifall man kunde FRANK. Kunde? Jo, man kan Allt, hvad man vill. v. DANN. Det kallar jag att tala som en man.
FRANK. Och jag mot dem, som vilja spela höga. För min skull, Axel, hejda dig. v. DANN. Ert språk förstår jag ej; stor sak! Ert öga, Det är en tolk, som talar till min själ Och gör, att jag ej allt så noga väger. FRANK. Om så är fallet, har jag skäl Att vara nöjd, att detta arf jag äger. v. DANN. Ett arf? Hur sade ni? Af mor, af far?
Jag är ju ej artist, ej målarinna, Ger du modeller, bjud dem åt en ann'! Hvad gagnar mig att se en vredgad man? FRANK. Att neka mig en kyss! Se här, tag tvenne. Ej nu, en annan gång. JULIA. Nå, lika godt. Låt mig få stryka rynkan ur ditt änne. Ett år har hunnit fly, sen jag det fått. FRANK. Tyst, jag hör steg. Nej, det var vinden blott. FRANK. Så vill du verkligt än min Julia vara?
DANN. Skämta ej, min vän; Min Julias dräkt, er smak bestämmer den. För min del ser jag helst, om hon får vara Så enkel, som hon rörs kring min person, Ty blott för mig, mig gamle, målas hon. FRANK. Det gör mig nöje, och jag kan förklara, Att ni i detta tycke träffat ton. v. DANN. En hufvudsak är likhet, likhet bara. Nås den, så vill jag ej på summor spara.