United States or Caribbean Netherlands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ja, lycklig du, som din staf har fällt Och somnat; På jorden är blott det hjärta sällt, Som domnat. Mot ödet, tiden, Mot stormen, striden, Hur lugn är hvilan, hur djup är friden I grafven! Sof, sälla ande, från flärden skild Och kvalen, Sof sött som daggen, om kvällen spilld I dalen; Tills gryningsstunden Bestrålar runden Och väcker slumrarn ur morgonblunden I grafven.
Ännu, mitt barn, är din gyllene tid; Sedan, ack, gryr den väl aldrig så blid. När kring ditt läger bekymren sig ställt, Slumrar du lilla ej mera så sällt. Änglar från himmelen, täcka som du, Sväfva kring vaggan och le mot dig nu. O, de besöka dig sedan också, Men för att aftorka tårar blott då. Sof, du min lilla; och mörknar det än, Tröttnar ej mamma att vagga sin vän.
Men om honom talar sagan åter: När med hjärtat fullt af aldrig yppad, Namnlös kärlek han bland Marmarynes Blommor gick och hon i templet dröjde, Såg han henne, fast hon själf var borta, Sällt i hvar gestalt, i hvarje väsen Af den skapelse, hon väckt och vårdat.
Hvar är den blomning nu, som sommarn födt? I dalen domnar allt, i skogen tiges, Och till en graf den skumma jorden viges. Dock, ögat lyftes sällt från grafven opp, En högre värld har grytt för hjärtats hopp, I jordens skymning klarna stjärnelanden, Och oförgängligt ler ett hem mot anden.
Sof, som liljan, hon slumrar bort, Flyktigt bruten af höstens vind. Sof, som hinden, tyngd af pilar, Somnar in och förblöder. Hvarför sörja förflutna dar? Hvarför minnas, att sällt du var? En gång måste våren vissna, En gång glädjen, o hjärta! Äfven du har din majdag sett; Hvad, fast icke den evig blef! Sök blott ej dess milda låga Än bland vintriga skuggor! Minns du sällhetens stunder än?
I dina blickar härske slummern blott Och drömmens ängel i din barm allena! Hvem mätte ut din strid så kort, Säg, späda barn, som slumrat bort Från jordens fröjd och smärta? Dess vår du endast skåda fick, Dock bodde tårar i din blick Och oro i ditt hjärta. Nu är ditt lugn dig återställdt, Nu sofver du så djupt, så sällt, Som under snö och ilar Den fallna blomman hvilar.
Ty hvad jag lidit, hvad i långa år Jag njutit såsom ljuft och tänkt som sällt, Stod i förklarad glans inför min själ, Och kärleken gick som en sol däröfver. Förbannad från mitt hjärtas ljusa eden Var dock en enda tanke, var dock den: Att Minna, Minna ägdes af en annan.