United States or New Zealand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Herr Schüler svarade patetiskt: Jag skulle ha kommit min ärade kollega i förväg härutinnan, ifall jag icke nyligen underrättats om att kyrkoherden för en vecka sedan slutade sin jordiska vandring. Han står nu inför en domare, som ser klarare än vi i denna sak.
Tidigt på morgonen den sista rättegångsdagen trädde herr Schüler in i sin klients cell. Han var tankfull och bekymrad; segern tycktes honom alls icke säkrad. Åklagaren hade ännu tre vittnen ohörda. Två av dem voro män: byns skolmästare och skogsfogden.
Skogsfogdens och skolmästarens vittnesbörd gingo, som herr Schüler förmodat, ut på att visa, vilket inflytande den anklagade haft över kvinnorna. Men till åklagarens förargelse svävade de på målet alldeles som Henrik, och skogsfogden förklarade till slut helt bestämt att hans samvete förbjöd honom att inför rätten upprepa en massa dumt byskvaller. Nu blev det Grädels tur.
Eftersom drängen icke hade flera mössor än denna och eftersom han säkerligen ej vandrat barhuvad halvmilen ned till bondgården, hade han sannolikt befunnit sig i kvarnen och sålunda i varje fall träffat sin husbonde före dennes död, ett sakförhållande, som han dock envist förnekade. Fabers rättegångsbiträde hette Schüler, en kunnig och skicklig jurist men ständigt förföljd av en besynnerlig otur.
Den anklagade smålog halvt förbluffad, halvt medlidsam. Det föreföll honom som om orden fladdrat fram genom tystnaden likt ostadigt vinglande, svarta små fjärilar. Herr Schüler fortsatte: Kan ni erinra er, vid vilken tid er man lämnade gården? Fru Maturin hade emellertid återfått sitt lugn och svarade alltjämt vänd mot domaren, högt och tydligt: Han for med femtåget.
Han strök sig med handen upprepade gånger över ansiktet. Plötsligt gick han på tåspetsarna bort till domaren och viskade honom något i örat. Domaren spratt till och blickade häpen upp på herr Schüler. Därpå nickade han och sade, i det han åter vände sig mot vittnet: Ni ska inte kringgå frågan! Var ni ensam i ert hem? Fru Maturin svarade hastigt och en smula sluddrande: Hansi Hinz var hos mig.
De för den anklagade graverande omständigheterna voro överväldigande och mot dem kunde han endast uppställa ett mycket svagt alibi. Men herr Schüler hade vid ett besök i byn gjort en bekantskap, som ingivit honom vissa förhoppningar om att kunna slå ett stort slag han hade lärt känna fru Maturin.
Domaren upprepade frågan, fru Maturin svarade lågmält men fullt tydligt: I mitt hem. Var ni ensam? frågade herr Schüler. Fru Maturin kröp ihop och drog schalen tätare omkring sig. Domaren upprepade frågan; hon svarade: Min man hade farit till staden. Herr Schüler visade tydligt att han icke var nöjd med svaret och lika tydligt, att han själv kände sig brydd.
Då reste sig herr Schüler och framställde samma fråga som han regelbundet ställt till föregående vittnen: Trodde hon den anklagade vara i stånd att begå en sådan ogärning som den, för vilken han beskylldes. Med en trotsig styrka och skärpa i rösten, som man knappt skulle ha tilltrott henne, svarade Grädel: Nej. Aldrig i livet! Jag känner honom, sen vi voro barn.