Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 4 oktober 2025
Hela volymen af min egen dumhet låg öfver mig med en förkrossande tyngd, som jag icke förmådde afkasta. Och hvilken smutsig insinuation: att han skulle smeka hvilken kvinna som helst, om hon blott smickrade honom ett grand! Och så vidare oändlighet. Till sist blef han lugnare och talade mindre ovänligt. Men så skulle han gå. Gå icke nu, icke nu!
När man varit så nära att få fira julafton på bårhuset har man vissa förutsättningar att uppskatta hemmets visserligen inte lugnare, men ljusare och gladare omgivning.
Detta hade ju varit gott och väl, om det inte hade råkat hända på krönet av Hamngatsbacken. Under andra omständigheter hade apelsinen legat lugnt kvar på sin plats, men nu gav den sig i stället i väg nedåt backen med alltjämt växande fart. Bergfeldt följde efter i något lugnare tempo, och när apelsinen fastnade i en rännsten hjälpte han den vidare på väg med sin käpp.
Men hon hade nu ett nytt mål. Att bereda sin stackars olyckliga dotter en glädje. Då hon nu var i olycka och saknade hem och vänner skulle hon kanske med förtjusning emotta en hjelp af sin ringa föraktade mor. Hon strök med lugnare mod sina kragar. Det var alltid så uppfriskande att arbeta, också om det ansträngde en liten smula. För hela denna tvätt kunde hon få ihop en tre, fyra mark.
Vi ha haft ett allvarligt samtal, jungfrun och jag, svarade Magnus, och nog märker jag, att hon ännu är vred på mig. Jutta betänkte sig. Så blev hon lugnare och drog på sig vantarna. Mycket har jag inte förstått av det, som du sagt, svarade hon ännu en smula tvekande. Inte heller kan jag mena, att en riddare får tala så som du nyss. Men vred på dig?
Korporalen sade ungefär detsamma som Kerstin, men på ett lugnare, förståndigare och därtill bestämdare sätt. Patronen kunde till sin outsägliga förbittring väl förstå, att han, oaktat allt sitt krångel, icke kommit ett steg närmare målet.
Blott tillrättavisat en näsvis flicka, ingenting annat. De hade ju först varit oförskämda mot henne, men det talade de naturligtvis icke om för någon. Hvarför trodde alla på dem? Hvarför kom ingen och frågade henne hur saken egentligen hängde ihop? O, människorna voro så elaka, så förfärligt elaka! Hon brast i gråt och kände sig småningom lugnare.
Och när han hörde sin röst, blev han lugnare, för det var som att tala vid någon, och som om någon talade till honom, och orden väckte minnen om en massa människor samlade i kyrkan och vilka han nu såg framför sig, tröstande, förebrående.
En hel dag förgick, under vilken icke ett ord växlades oss emellan. Men på aftonen, när vi skulle gå till vila, föllo vi i varandras armar och gräto, utan att kunna tala. Därefter blev allt som förut. Men den fråga, som brände mig: »Vad är det? vad kan det vara?» var och förblev obesvarad. Dock var jag lugnare, kände ånger över mina outtalade tankar och väntade på samma gång liksom en upplösning.
Den kår af marscherande, som nyss blott i förbigående nämndes, nämligen vår obekante herr Gyllendegs fårhjord, hade undan jägarenas oerhörda språng och stoj dragit sig till den sida af ängen, där gardisterna stannat kvar och lofvade ett lugnare grannskap. Men nu gjorde gardet under sin fortsatta exercis en häftigare evolution, hvars hotande anbrott den idylliska armen icke fann godt att afbida.
Dagens Ord
Andra Tittar