United States or Réunion ? Vote for the TOP Country of the Week !
Den välpressade sprang fullt ofrivilligt några meter, och när han sedan vände sig om för att se om det var en ek som ramlat över honom, fick han se Klyvarbom göra sin djupa reverens för det skrämda flickebarnet. Då blev gossen ilsk, gick fram till Klyvarbom och frågade vad meningen var.
»Nej, men Gustav», kvittrade den sköna. »Det skulle jag aldrig ha trott om dig.» »Det är en sabla lögn», svarade Gustav indignerad. »Jag antastar aldrig någon.» »Han nekar, alltså är han skyldig», avkunnade Klyvarbom. »Ja, det är ju alldeles tydligt», instämde flickan, ty resonemanget var ju fullkomligt kvinnologiskt. »Nej, men Karin » »Tyst, Gustav! Jag vill inte tala med dig. Gå din väg.»
»Jag har ingen syster», erkände Klyvarbom svagt. »Se så, nu är jag rehabiliterad. Vad säger du nu, Karin?» »Förlåt mig, snälle Gustav», ljöd flickebarnet. »En sådan usling den karlen är.» »Nu kommer andra kapitlet», sade Gustav därefter. »Nu står ni stilla medan jag randar ryggen på er med den här käppen. Vid minsta rörelse har ni Cesar i benet.» Det blev dock för mycket för Klyvarbom.
Men säg sanningen, den där hunden tål inte att höra folk ljuga.» Klyvarbom vred sig. »Nå!» Bulldoggen fick ett tecken, och kom morrande fram. »Nå ja! Jag kanske tog miste på person.» »Kanske?» »Ja, nästan säkert.» »Nästan?» »Tja, alldeles säkert då.» »Det låter höra sig. Blev för resten er syster antastad alls?» »Det hör inte hit.» »Nej, men det intresserar mig.»
Vid grinden vände han sig om och fick se Cesar komma som skjuten ur en kanon, tydligen driven av en oemotståndlig längtan att få träffa Karl Johan Klyvarbom. Karl Johan, som däremot icke önskade träffa doggen, formligen flög till närmaste ringlinjevagn och hann upp den just som vagnen satte sig i gång.
Doggen var då bara fem meter borta och med dessa djurs vanliga trohet, sprang han med vagnen för att vakta ut Klyvarbom. Så fick Karl Johan Klyvarbom sitta där, alltjämt kusligare till mods, och åka Ringlinjen runt, runt, runt....
Vid Kungsportsbron fick han se en lämplig kjol vaja nedåt Kungsparken, och fastän det var mitt på blanka eftermiddagen gjorde Klyvarbom en skarp gir åt styrbord, slog ut ett par rev i seglen för fartens skull och strök för sina goda femton knop ned i riktning mot den lockande kjolen.
Enligt all naturens ordning skulle Klyvarbom ha hunnit flickebarnet, tilltalat det, avsnoppats och gått ut på nya strövtåg, och då hade det just inte heller varit något särskilt att skriva om. Men det gick inte så.
»Då går väl jag», svarade Klyvarbom. »Det gör ni nog inte», sade Gustav vänligt. »Pass på honom, Cesar.» Cesar steg fram och nosade intresserad på Klyvarboms byxor, och sjömannen kände hur knäskålarna slogo mot varandra vid tanken på att han möjligen också ämnade smaka. »Nu», sade Gustav, fortfarande vänligt, »kanske ni underrättar oss om hur sant det är, som ni sade om mig.
Kommen ett stycke bort stannade han, vände sig om och tittade, så drog plötsligt ett leende över hans ansikte och han begav sig halvspringande på väg mot staden. Klyvarbom och flickan slogo sig ned på närmaste bänk och han, som gratulerade sig själv till sin diplomatiska begåvning, njöt obeskrivligt av att ljuga en fruktansvärd historia om Gustavs svåra försyndelser.