Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 28 juni 2025
Eusebia visste det förut, ty budbäraren hade sökt prokonsuln i dennes hem, innan han genom en förtrogen kammarslav visades till det hus, där prokonsuln superade med Karmides, Olympiodoros och hetärerna. Men vad Eusebia icke visste och nödvändigt ville känna, var brevets innehåll. Nåväl? frågade hon i yttersta spänning. Julianus ... Men tyst för himlens skull, Eusebia! Nå, skynda dig!
Jag älskar mina fäders tro och republikens ärofulla minnen. Vill du undervisa mig i Platons vishet och i myternas mening? Vill du vara mig en fader, eftersom jag är fader- och moderlös?» Så talade Julianus. Han stannade intill aftonen i mitt hus. Han är en eldsjäl, men hans eld brinner med jämn låga, som lovar varaktighet. Han är en yngling, uppfylld av stora krafter.
Jag borde i dag endast vara din skugga, tillade prokonsuln leende och med en anspelning på Konstantius' hovmäns gyckel över Julianus, ty det är ju du, som lärt vår kejsare krigskonsten i Akademias trädgårdar. Du har heder av din lärjunge.
Det var dessa »järnpelare» så kallades de av vilka Rom numera, under krigskonstens allt större förfall, väntade sina segrar i kampen mot perser, göter och allemanner eller mot egna undersåtar. Fotfolket hade endast under Julianus' korta fältherrebana återvunnit sin betydelse för att i andra händer ånyo och för århundraden förlora den. I dessa »järnpelare» hägrade medeltiden.
Den glädje, varmed Ammianus' brev uppfyllde Krysanteus och hans dotter, blandades med oro och farhågor, när han skildrade den oförvägenhet, varmed Julianus blottställde sin egen person. Han tycktes även i detta avseende hava tagit Alexander till sin förebild.
Redan på aftonen av den dag, då underrättelsen om Julianus' död hade hunnit till Aten, voro folkmassor i rörelse, som strömmade till det prokonsulariska palatset och med höga rop fordrade, att Krysanteus skulle häktas som Karmides' och Simon pelarhelgonets baneman.
Påbudet stadgade, att präster, som vore ovärdiga sitt kall, skulle avsättas. I samma kungörelse förklarade Julianus, att han ville dela med kristianerna den ära de förvärvat, då de ordnat barmhärtighet och välgörenhet i stort.
Han kunde icke tillfredsställas med mindre än apostelns stol, och när han vunnit den, skulle han också samla tyglarne på världen i sina händer. Allt vilade i sista hand på längden av Julianus' styrelse. Men Petros kunde icke föreställa sig annat än att denna snart skulle vara till ända.
Han emottog nyheten utan sinnesrörelse; men när budbäraren bortgått, föll en tår på hans kind, som kanhända dock mindre var utpressad av atenarnes otacksamhet än av det brev, han höll i sin hand, från Ammianus Marcellinus, vari denne bekräftade Julianus' död och redogjorde för hans sista stunder. Den unge hjältens död var värdig hans levnad.
Julia var född i Galliens huvudstad Parisii, vars namn då ännu icke hade så världshistorisk klang som nu. Hon hade vistats där, ännu sedan den unge cesarn Julianus ditflyttat med sitt anspråkslösa hov.
Dagens Ord
Andra Tittar