United States or Tunisia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Den 20 juni år 1950 var en sannskyldig pinodag för berlinarne. Hettan var enorm, husväggarne glödde och trottoarernas halvmjuka asfalt nästan klibbade fast vid fotgängarnes skosulor. Automobiler och spårvagnar föreföllo, som vore de ugnar, och draget genom deras öppnade dörrar och fönster skänkte knappt någon lisa. Solen lyste endast svagt genom luftens upphettade, dammfyllda dunster.
Vill inte berget gå till Muhammed, så får Muhammed gå till berget ni måste lära er att flyga . Huru! Jo, det måste ni. Wolfgang var ej så förundrad över det, att han skulle lära sig flygning som fast mera över, att Ellis så med ens hade träffat huvudet på spiken, ty flygning var år 1950 en vanlig sport och aeroplanmotorernas pris hade sjunkit ofantligt.
En gemensam hemlighet. Förlåt. Hon tyckte han ej alls såg farlig ut. Visserligen var hans sätt något olikt det hon väntat sig, men 1950 års kvinnor voro ej så ytterligt nogräknade. Det hade kunnat gälla mitt liv, viskade han, och flickan kom med ens in i rollen, att det gällde tystnad, ehuru hon ej visste varför. Jag är löjtnant Wolfgang Schnitler, viskade han.
Antagligen kommer en blifvande direktör att säga, att de slösat bort en väldig hop pengar. Endast raka järnvägslinjer skola finnas år 1950 eller ännu tidigare. Men det finns ett annat område, där framåtskridandet varit lika stort och af ännu större betydelse, än det vi nyss talat om.
Men den gick sin bana alldeles oberörd som förr. En plan. Nästa dag, den 22 juni 1950, innehöllo berlinertidningarne utförliga artiklar om gamle Schnitlers besynnerliga donation. Hade man dagen i förväg förundrat sig över hans originalitet i livet, så förvånades man ej mindre över hans egendomliga önskan att efter döden önska planeten Mars undersökt.
Dagens Ord
Andra Tittar