United States or Cabo Verde ? Vote for the TOP Country of the Week !
Fly hon ville, fly långt bort från nejden, Så det tyckes, nänns dock icke störa Slumrarn i sin famn, den späde Igor, Som så långt ifrån och dock så nära Till sin mors bekymmer somnat stilla, Medan yr på stranden än hans broder Jagar sländor, vilsnade från vattnet. Så hon dröjer; hvadan hennes oro?
Då naturen suckar, då dess tempel skändtas, Då dess helga dagar till en natt förvändas, Hvar är hämnarn, bröder? När skall hjälpen komma, Bringande frid öfver sköflade land? Se, af våld ej krossadt och ej skrämdt af glafvar, Hvilar än det Ädla mellan blod och grafvar, Och till gudabarnet stiga änglar neder, Ammande slumrarn med frihet och ljus.
Men drömmar smyga till den spädas sinnen, Oroande, försåtliga och grymma, Som störa pulsens gång och hjärtats frid; Och slumrarn kvider då, och tårar tränga Igenom ögonlockens trånga galler, Och modren sluter honom närmare Och närmare emot sitt bröst, till dess Han vaknar, ser förvånad opp och känner Den hulda snart och ler igen och sträcker De späda armarna med fröjd mot henne; Och det är bilden af vår sista stund.
Men icke alltid plågas slumrarn dock Af svåra syner; ty minuter gifvas, När leende i någon jordisk form Hans bättre lif för honom uppenbaras, Fast bilden är förgänglig som hans dröm. Hvad var min kyss, som outsläcklig brann På Minnas rosenläppar? Hvad den sällhet, Som brusade igenom mina ådror Hvar gång, jag henne tryckte mot min barm?
Förtroligt skall jag söka att besälla Din lefnads snabba vår, Och när du dör, skall på din graf jag fälla En blomma och en tår. Tempeltornets dystra klockor hördes, Mot dess port en svartklädd skara rördes, Och en yngling, skördad ifrån våren, Buro de på båren. Sakta sänktes slumrarn ned i mullen, Fredligt rundades ånyo kullen, Och ett enkelt kors blef ställdt af sorgen På den trygga borgen.
Ja, lycklig du, som din staf har fällt Och somnat; På jorden är blott det hjärta sällt, Som domnat. Mot ödet, tiden, Mot stormen, striden, Hur lugn är hvilan, hur djup är friden I grafven! Sof, sälla ande, från flärden skild Och kvalen, Sof sött som daggen, om kvällen spilld I dalen; Tills gryningsstunden Bestrålar runden Och väcker slumrarn ur morgonblunden I grafven.
Man talar om hur dödens lugn är djupt, Hur bojan faller af den tyngda anden Den stund, då hjärtat slår sitt sista timslag Och mer ej mäter fångenskapens tid. Och det är sant, att ingen stormil skakar Det tjäll, som byggs åt slumrarn under kullen, Att ingen smärta födes af den barm, Som stilla under mossans djup förmultnar; Men anden, anden, är han fri? O nej!
Blott en gnista af hans låga Tusen sorgsna tankar föder, Blott en fläkt ifrån hans båga, Och det friska hjärtat blöder. Flicka, än mot pilens smärta Ingen sorgfull vakt behöfves; Guden nalkas ej ett hjärta, Medan än dess aning söfves. Men när friden byts i saknad, Saknan i begär, som tära, Akta, då är slumrarn vaknad, Akta, då är guden nära!