United States or Comoros ? Vote for the TOP Country of the Week !
Lappgossen lade skidor och staf på kälken och tog tag i repet för att hjälpa Ante att draga. Mattes hade rådt dem att låta lasten bli kvar där. Han skulle hjälpa dem öfver uppstopet. Lappen hade mycket roligt åt deras frimodiga tilltag att ta geten med på långvandring. En get var mest så lättfödd och lättskött som en ren.
Hans mening förstod soldaten och förde till ögat Handen och strök på en gång från den skäggiga läppen en darrning, Sen vid sin staf, orubblig och lugn, uppblickande åter, Teg han en stund och tog omsider ordet och sade: "Ärade herre, oss behöfver ej människolifvet Lära, hur vanskligt det är och hur ringa att bygga sitt hopp på.
Vi spara väl litet till nästa lektion. För mycket man skall el begära. Anna H m. Din käpp och staf de trösta mig. I en kolgrufva arbetade en femtonårig gosse jämte sin far. Denne var en gudfruktig man, som höll Guds ord kärt och alltid läste det med de sina. Han brukade alltid bära med sig sitt nya testamente i fickan, då han arbetade i grufvan, och gossen gjorde på samma sätt.
Men hans själ hade hittat vägen hem genom den mörka dalen Guds ord lyste klart, det var den käpp och staf som tröstade honom. Hvad julgranarna berättade. Det klingade så vackert, som om det varit änglaröster, och jag är säker, att ängeln sjöng med. Men huru tant Karins hjärta klappade!
Därför höll hon sig helst till det gamla och föreställde sig Gud som en gammal man, stapplande fram i sin himmel med staf i hand och stödjande sig så hårdt på stafven, att dess brodd ofta trängde genom emaljgolfvet och lämnade efter sig små hål, genom hvilka en och annan glimt af himmelens härlighet strålade ned till jordens mörker.
Ja, lycklig du, som din staf har fällt Och somnat; På jorden är blott det hjärta sällt, Som domnat. Mot ödet, tiden, Mot stormen, striden, Hur lugn är hvilan, hur djup är friden I grafven! Sof, sälla ande, från flärden skild Och kvalen, Sof sött som daggen, om kvällen spilld I dalen; Tills gryningsstunden Bestrålar runden Och väcker slumrarn ur morgonblunden I grafven.
LEONTES. Hvad prål! En staf kanske, en bruten åra ägde du Att räcka honom. EUBULOS. Furste, mot din vapenskrud, Fast stark och härlig, byttes knappast hans, var viss. Den bars af Ajas fordom. LEONTES. Hjältens största skatt, Du skulle äga den? EUBULOS. Vänta, vill du skåda den? Dröj blott en stund, kanhända är i gudars hägn Min unga konung redan tvagen, vapenklädd Och färdig att dig möta.
Från tufvan, där han satt, Upp stod den gamle, tog sin staf i handen, Han svarte ej, han gick, Han styrde tyst sin trötta gång till slottet. Men i sin höga sal Satt Voldmar nu med oförmörkad panna. Han talte milda ord, Sin gamle, trogne tjänare han sporde: "Vladimir, sen jag minns, Från mina första år ditt hufvud grånat, Nu säg, hur länge ren, En skattad vän, din furstes hus du tjänat?"
Antikrist är nemligen "Guds vredes gissel," Es. 10:5, den "yxa", den "såg", den "staf" och den "käpp", v. 15, som Herren skulle använda för att derigenom utföra sin vrede . Han är den, som skall "hafva framgång, till dess vreden varder fullkomnad," Dan. 11:36; sålunda under vredestiden.
"Ja, hon brinner ännu svagt, och jag har just läst de orden: 'Om jag än vandrade i en mörk dal, fruktar jag likväl intet ondt, ty du. Herre, är när mig, din käpp och staf de trösta mig. Hälsa mor och syskonen!" Dessa voro de sista ord man hörde från den unge gossen. Snart blef det tyst i berget han hade dött af brist på luft.
Dagens Ord
Andra Tittar