United States or Svalbard and Jan Mayen ? Vote for the TOP Country of the Week !
En svartklädd kvinna, hög, fast böjd af år, Med rika lockar af ett silfverhår, Som föll på skuldran ned, var en af dessa; En svartklädd man, den andra af de två, Höll lugnt en kandelaber, och hans hjässa, Än buren upprätt, sken som snö också. Mitt öga följde dem. Det fanns en bild, En tafla fäst på salens vägg, och skild Från den på ringa afstånd fanns en annan.
Vördnaden för sådant hade alltid hållit henne tillbaka; hur mycket mera nu, då hon med häpnad och bestörtning i denna procession kände igen sin egen verkgesäll, gående svartklädd: några av de äldre lärpojkarna jämte andra bekanta bar en likkista. Det var hennes mors! därpå kunde hon inte tvivla.
Eusebia var i afton svartklädd, och ett milt vemodigt allvar låg över hennes anlete. Den blyghet Klemens kände i hennes grannskap försvann inom kort för det öppna, hjärtliga och ödmjuka sätt, varpå hon emottog honom. Själva det ämne, vilket liksom av sig själv vart föremålet för deras samtal, var ägnat att väcka ömsesidig förtrolighet och närma dem varandra.
Och utan att egentligen känna sin likhet med en segrande fältherre, svängde han sig upp på den spattiga och travade genom gatorna med handen i sidan och mössan på örat, stolt och glad. För nu skulle det äntligen bli någonting av. Han lämnade hästen i stallet och gick uppför allén. Han möttes av hundarna, de svarta och de vita. Och i dörren stod en svartklädd flicka.
Han fick ett hastigt intryck av att Mortimer såg äldre ut än då han såg honom sist. Så, du har slagit dig lös och lämnat din hustru ensam, vad säger hon om det? Hon är inte ensam. Det sitter en tant hemma och håller henne sällskap... En svartklädd tant. Tomas beställde en visky. Jag har inte sett till dig på länge, sade Mortimer. Jag sökte dig häromdagen, men det var ingen hemma.
Jag har beställt dem, sade han, se här är pengar. Man är orolig i magen ja ja men! yttrades av en svartklädd passagerare. Sergeanten vände sig om, såg kragar, och kände igen det bleka, men skinande ansiktet med de bägge ljusblå, trinda fågelögonen på kyrkoherden i Ulricehamn. Aha, ödmjuka tjänare! det är ju herr kyrkoherden Su stadd utan tvivel på nedresa? Ja ja men.
Han fann henne inbegripen i ett livligt samtal med en äldre svartklädd tant angående intubikaffe, troligen med anledning av annonsen på ridån. Tomas växlade ett par ord med henne och gick ut för att söka rätt på Hall; han fann honom på trottoaren utanför teatern. Tomas fattade hans arm, och de gingo några steg uppåt Blasieholmstorg utan att säga något.
När han icke släppte efter för dig, så gaf han dem väl till henne, för en sådan der kan aldrig vara karl för sin hatt, det får jag säga. Och för fattiga sju mark vill ni stå här och frysa snäste Callo pf! jag går min väg, adjö med er! Det kom en liten svartklädd, mager femtioårig qvinna ut ur dörren till höger och rakt upp mot gruppen.
Tusen gånger ångrade vi, att vi någonsin hade rest och liksom släpat vår sorg med oss att beskådas av andra. På kyrkogården står en liten sten med inskriften »Vår lille Sven». Den är lagd på kullen, som välver sig under en lind, vilken länge sedan fällt sina blad. Vid lindens stam står en bänk, och på bänken sitter en ensam svartklädd kvinna med långt krusflor som en änkas.
De främmande sakerna omkring henne gjorde henne rädd, de liksom hotade henne och det kändes, som om hela rummet med stränghet hade bedt henne gå bort. Hon ämnade också redan draga sig tillbaka, men märkte i det samma i andra ändan af rummet en dörr, som stod på glänt. Hon hostade... Mjuka steg hördes; på tröskeln visade sig en svartklädd fru, stor och fet. Det var helt säkert hon. Mari började.