United States or Tokelau ? Vote for the TOP Country of the Week !
Jag kommer, varnar, bjuder tröst och ledning, Och han, han ligger tyst en stund och hör: Då reser han sig plötsligt upp i sängen: 'Drif ut prelaten', ropar han åt drängen, 'Och akta dig, om han släpps in härnäst! Är det ett språk af en, som nalkas döden? Dock, han må svara själf för sina öden, Jag har gjort nog som människa och präst."
Min avsikt med dem är i alla fall god, och då jag äger tillräckliga kroppskrafter, varnar jag för obehörig kritik, vilken i dessa kritiska tider för resten är alldeles onödig. Till slut anser jag mig böra meddela, att om det finnes någon, som icke är nöjd med boken, så bör han icke skicka den tillbaks utan inställa sig personligen.
Med ett veck af modrens slöja fläktar Nu, just nu, den vakna brodren sakta Från den söfdas kind en tår och varnar Tyst sin moder att ej gråta flera. Genomilad af en rysning, vänder Broderhatarn bort sitt anlet, stunden Är försvunnen åter, och bemanna Måste han på nytt sitt mod, som sviktar.
Själfva språket varnar oss för att fälla en dom, som ett människohjärta aldrig bör fatta, en människotunga aldrig uttala. Det tillåter oss säga: "Denna människa är syndig", men nekar oss att säga: "Denna människa är synd". Och hafva vi vågat bruka ett sådant uttryck, så hafva vi tillika uttalat den fasaväckande lögn, att Gud gifvit väsende åt en synd.
Men om du varnar den ogudaktige för hans väg, på det att han må vända om ifrån den, och han likväl icke vänder om ifrån sin väg, då skall visserligen han dö genom sin missgärning, men du själv har räddat din själ. Och du, människobarn, säg till Israels hus: I sägen så: »Våra överträdelser och synder tynga på oss och vi försmäkta genom dem.
Det är ett mästardrag af skalden, att han ej intränger i nådens hemlighet, utan låter menniskans tillkommande öde efter skilsmässan af kropp och själ liksom förlora sig i oändligheten. Ty Döden står härefter ensam qvar och varnar: »Then är fort. Men om han hade Hiertans tro, så fann han nåd.»
Jag försökte se stött ut, för att därigenom, om möjligt, dölja det skuldmedvetna uttrycket i mitt ansikte. Huru skulle någonting sådant ens kunna komma i fråga? Nå, men det vore ju en ganska naturlig känsla. Jag, som så fullständigt litar på Antti! Jaså, af den orsaken! I det fallet varnar jag dig uppriktigt för alla fåfänga illusioner. De följas vanligtvis af ett bittert uppvaknande.
Jag hoppas att ni icke misstycker, om jag varnar er för tre af de allvarligaste faror, hvilka möta er på vägen till framgång. Den första och mest lockande, de flesta unga mäns förstörare, är dryckenskapen.