Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 20 september 2025
Knappt hade han emellertid kommit ner och kastat sin första sten, förrän ett gällt skrik ljöd därnerifrån. De flesta kamraterna blefvo mållösa af häpnad, andra sprungo in till läraren, men Anton, som anat hur det skulle gå med Kalle, hade på en omväg nästan nått olycksplatsen, när nödropet hördes. Kalle försvann i djupet och kom upp om en stund, Anton var då på pass.
Han tyckte sig höra tassande, vankande steg. Kanske en hörselvilla. Eljest intet ljus, intet ljud. Endast dropparna, som föllo tätare och tyngre från träden. När han för fjärde eller femte gången vände tillbaka in i köket, fann han bröderna sovande. Han sjönk ned på sin stol, lutade huvudet bakut och somnade. Men då natten var mer än till hälften liden, väcktes de alla av ett skrik.
Stellan hade suttit med vitt spärrade ögon och vidöppen mun, medan Kalle dragit fram kökshandduken. Han blev sittande så länge. Det var till och med som om han inte hört sin fosterbrors skärande skrik. Det hade blivit alldeles dött inom honom. Han satt som förstenad... Men så, med ens kändes det som om en blixt slagit ned i honom. Plötsligen såg han Kalle.
Hon kände lust att skrika, men bakom all denna förvirring och fruktan hade hon dock en förnimmelse af, att hon med sitt skrik skulle väcka alla de andra, hvilka sofvo så lugnt. Derför knöt hon blott näfvarne åt dem och försökte trycka sig ännu närmare Holpainens rygg. Och hon tvang sig att vara tyst och skrek inte.
Far log, mild och tankspridd. "Nå, nå, små flickor!" Han fortsatte ostörd vandringen uppåt störes. Men Ante han var mindre lycklig. Han kringrändes och infångades af indianerna under hiskliga skrik och vildsinta åtbörder. En läcker bit, ungt blekansikte skall smaka bra." Ante skulle "stekas och ätas upp till kvällsvard."
Genom den stängda dörren till sjukrummet hördes ett matt kvidande, som steg och sjönk och en enstaka gång skärptes till ett dämpat skrik. Och jag kan inte komma in till honom... Tomas tänkte i själva verket icke alls på att gå in till den sjuke; han drog sig tvärtom instinktmässigt allt längre och längre bort åt tamburdörren. Nej, nej, omöjligt, ingen får gå in till honom mera än jag.
Dagens Ord
Andra Tittar