Kinden höll han tryggt mot handen lutad, Armen åter fast mot bordets ände, Men hans öga såg åt sidan stundom, Höll sig ej med lugn i samma syfte: Ingen märkte detta af hans husfolk, Af de båda, som i pörtet voro, Ej hans fosterson, och ej hans dotter; Tysta, slutna af hvarandras armar, Hand i hand och hufvud sänkt mot hufvud, Suto de i sorglös frid vid muren.

han sade och gick bort förgrymmad, I sitt ord, sin blick, men ej i hjärtat, Om de stora tårar ej bedrogo, Som, han sig vände, sköljde kinden. Ren låg jorden tyst i nattens armar. I sin stuga sof den gamle fadren, Bröderna i pörtet sin stråbädd. Ingen sof, sant han tycktes sofva, Men han väntade de andras sömn blott.

Pörtet, där röken hänger som en sky ofvan taksparrarna, bohagsting och klädedräkt, seder och umgängesformer, allt är träffadt med en nästan etnografisk trohet, äfven i enskildheterna, att Lönnrot, som fick manuskriptet till genomgående, hade intet att anmärka, utom att "den raske Mattias" borde till Tjäderkulla medföra välkomstgåfvor åt barnen, hvilken ändring ock skalden införde.

Ingen ovän hade funnit stället, En fientlig fot ej trampat spången, Som dit ledde; bud om blod och strider Gaf blott korpen, ropande från molnen, Eller gladan, som satt mätt i granen, Eller vargen, som med blodigt byte Sökte hedens skymda klyftor åter. Men i pörtet vid det långa bordet Satt en lördagsafton sorgsen värden, Hvilande från veckans vedermödor.