United States or Christmas Island ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men Basilius kastade honom åt sidan. Han hade upptäckt mormor själv. Hon stod i storstugans fönster. Hon såg honom icke, stirrade in i ekens löv. Nu blir hon flat! tänkte Basilius. Han smög sig utmed husväggen, och först när han stod mitt under det öppna fönstret, begynte han, sjungande, i stigande skala. Mormora, mormora, mormora Hon lutade sig ut, nickade.
De blevo till svarta prickar i Blekängens grå skymning och försvunno. Flickan dröjde obeslutsam kvar framför Oscarsgatan 18. Hon förstod icke, hur man så i ett slag kunde förlora fyra goda kavaljerer. Hon tänkte på polisen och tryckte sig upp mot husväggen. Hon var liten och blek och hennes ögon voro röda och spelande som en vit råttas ögon. Aposteln fladdrade några slag fram och tillbaka.
Därefter mätte han husets mur: den höll sex alnar, och sidokamrarnas bredd: den var fyra alnar, runt omkring hela huset. Och sidokamrarna lågo den ena ovanför den andra, i trettiotre omgångar; och på den mur som sträckte sig innanför sidokamrarna runt omkring funnos avsatser, på vilka de skulle hava sitt fäste; ty i själva husväggen skulle de icke vara infästa.
Blicken for snabbt över husväggen, kikade förstulet in i köksfönstret, fördjupade sig i vagnslidrets mörker, klättrade upp i den kala ektoppen, som obehagligt påminde om ris och aga, släppte sitt tag och föll rakt ned på Daniels oskyldiga huvud. Den pilten, sade greven sträckte ut sin ringbeprydda hand, den pilten skulle passa mig förträffligt. Jag behöver en drängpojke som är kvick och händig.
Helt förskräckt svarade jag: Kära mor, jag visslar så gärna; men inomhus vill jag inte göra det för att ej visa dig vanvördnad. Jaså på det viset, sade min mor allt annat än övertygad. Men vem är det då, som svarar dig? Ännu mera skrämd sökte jag förklara för henne, att vad hon hört, endast varit ekot från husväggen. Det ekot vill jag höra sade min mor och befallde mig att vissla.
Triumferande och stolt reste sig deremot en buske nässlor, de voro utan vidare pretentioner nöjda med förhållandena och sträckte sig så högt som möjligt upp mot husväggen. Rellu-Calle hade glädje af nässlorna, de trifdes bra och voro så gröna, att det riktigt gjorde honom godt i ögonen att se på dem. Han delade rummet med drängen och dennes familj. Det svarta, otrefliga rummet!
»Men nu måste ni hjälpa mig. Som ni förstår, vill jag dra mig med heder ur spelet, och därför ... hm, jag vet inte hur jag skall säga det ... vill ni ... hm ... vara snäll och låtsa, som om ni vore väldigt kär i mig?» Och hon vände sitt rodnande ansikte mot husväggen. Där det för resten fanns en lämplig butiksruta att spegla sig i.