United States or Lesotho ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han har alltid varit så egen den pojken aldrig som andra utan en pojke för sig själf. Jag minns, när han låg i den där farliga febern han var väl en elfva, tolf år då. De två äldste hade jag förlorat, och han var ensam kvar. Jag satt vid hans säng natt och dag, och jag grät, så jag tyckte mitt arma modershjärta ville brista. Jag blef tio år äldre på de två månader som sjukdomen varade.
Varför grät du, när du kysste mig? Säg mig, varför du grät! Det var ingenting... Jag kände mig så betryckt ett ögonblick, jag vet inte själv varför. Kanhända var det någonting i alla fall. Du måste säga mig vad det var! Nej, inte nu. En annan gång säger jag det kanske, men inte i dag. De gingo långsamt nedåt en av de fyrdubbla lindalléerna.
När hon nu fick se kistan i vassen, sände hon sin tjänarinna dit och lät hämta den till sig. Och när hon öppnade den, fick hon se barnet och såg att det var en gosse, och han grät.
Sedan gick han till sängkammardörren och såg på Ziri, varpå han stapplade fram till en korgstol i salongen, satte sig och brast i våldsam gråt.
Till och med Ida ute i köket hade slutat upp att sjunga. Han kunde inte riktigt förstå allt detta. Hans mor låg visserligen till sängs. Men det hade hon gjort så länge, ända sedan hon kom hem från lasarettet. Och på lasarettet tyckte han hon legat så länge han kunde minnas. Men han kunde inte förstå, att hon var riktigt sjuk. Hon grät inte. Hon jämrade sig inte heller. Hon talade.
Och han vände sig till de andra och sa: Tror ni att jag på femtio år kunnat lära henne att snyta sig som folk? Snyt dig! röt han i örat på gumman. Snoren rinner om dig! Det var sant, ty gumman grät bittert. Nu tog hon genast upp underkjolens kant och snöt sig. Si! Si! Si! triumferade gubben.
Rudolph själf säger på ett ställe, att "hans lif är en dag"; på ett annat, att han "sett släkter födas till gråt." Euphrosyne säger om sin hök, att han sutit fången från urminnes tider. Troligast är, att den poetiska örnen icke är långlifvad.
Adjö, lilla vän! replikerade han ändtligen, lyfte vårdslöst på hatten och gick. Elsa vände sig bort och brast i gråt. Hon blygdes för sig själf. Hemkommen stod hon länge framför spegeln och mönstrade sin bild. Så nickade hon sorgset. Det var sant, att hon var ful. Hon saknade behag. Och hon hade icke råd att kläda sig väl. Hon undrade, om någon man någonsin skulle kunna älska henne?
Dä va riktit vackert till å se på, sali frun, när hon lå där vit och fin mä dä lilla knytet på armen. Å hon grät å bara glädje och ingenting kunde hon säga annat än: Ja har ett barn, ja har ett barn, Kerstin! Ja har en gosse, Kerstin Å så grät hon igen. Ja, ja ska aldrig glömma dä, om ja så blir hundra år, hur hon lå där och grät och sa: Kerstin, ja har ett barn, ja har en gosse. Å dä va han!
Dagens Ord
Andra Tittar