United States or Nauru ? Vote for the TOP Country of the Week !
På stugans låga trappa satt en flicka tyst och såg, Hur skaran kom och drog förbi i fridsamt återtåg. Hon såg som den, som söker, ser; hvem vet, på hvad hon tänkte? På kinden rann en högre färg, än aftonrodnan skänkte. Hon satt så stilla, men så varm, så spanande ändå, Att om hon lyssnat, som hon såg, hon hört sitt hjärta slå.
En blick, en hjärtlig, spanande, dunkel blick I sonens öga hade hans moder fäst, Och nu hon såg mot bilderna opp på nytt Och sträckte majestätlig sin hand mot en: "När denne stjärnomstrålade", sade hon, "Kom från sin första ynglinga-utflykt hem, Förmäler sägnen skönt, att han kom så arm, Så utan yttre, skimrande glans som du.
Glade sågo de där vid skenet af flammande pärtbloss Sju välrustade torpare ren kring bordet i samkväm, Medan i hvar sin vrå tyst gnolande pigor behändigt Trampade surrande rockar och rullorna fyllde med blårgarn. Sedan man hälsat hvarann och båda de tagit sig bänkrum, Började snart, bland tigande tyst, den raske Mattias Sända ett spanande öga omkring, uppsökande Hedda.
Sådan lämnade nu den befriade flickan de båda Gamle, att hvar på sin plats, med en lättrökt pipa i munnen, Orda om jordens ans och göra till byggnader utkast; Själf hon i farstun trädde och gick ur farstun på trappan, Spanande efter en vän, att yppa sitt hjärta och rådslå.
Till Banjani drar med dessa Radul Och tar af till bergets skog vid Utes. Trenne runda dagar där de bida, Ändlöst spanande mot Gatzkos slätter, Tills på håll en turk till häst sig visar, Just den sökte, Tchorovitschen Osman. Radul så till sina kämpar genast: "Bröder, sen I där den bofven Osman?
Men härmed väckte han blott en storm till i herr Gyllendegs bröst. "Bevare mig, fattige man", ropade gubben och såg, spanande omkring ängen, "alla mina får äro försvunna. Tviskinn och brända bullor! Visen mig, hvart ni jagat dem, eller skall jag krusa er med min käpp, att I skolen bli möra som knäckebröd."
Men furst Voldmar talar glädtigt: "Bort med mörka ord, min broder! Lös din falk och låt den stiga, Jag vill lösa min tillika." Och mot himlens blåa rymder Sväfva snart två hvita falkar, Kretsa högre opp och högre, Spanande ett byte båda. Och på en gång se de dufvan I den ljusa björkens krona, Och på en gång skjuta båda, Lika viggar, ned på rofvet.
Det var en juliqväll. Insjöns vågor slogo ännu plaskande mot stranden, i det de jemkade sig mot hvarandra och icke fingo sig rätt i ordning, just som barn, då de gå att hvila tillsammans. Ännu jemkade de och pratade smått, men somnade slutligen alla stilla. Aina satt vid insjöns strand; hennes hufvud lutade mot handen och hennes blick såg spanande kring nejden.
»Ni gå nog vilse!» ropade vi, tvärsäkert antagande att sådant ligger ynglingar i blodet. »Någon af oss gör det», svarades, och så märkvärdig var fjellnaturen, att vi nu stodo i en samlad grupp, spanande på karta och mark efter hvar sin väg, men funno blott jemnlöpande vandringsstigar.
Det förtroliga samspråk pelarmannen förde med sin korp avbröts, när hans skarpa öra uppfångade ljudet av nalkandes steg på gräsmattan. Han hade suttit med ansiktet riktat mot olivdungarne i tavlans bakgrund. Nu vände han sig om och lade sig på magen, och hans kala huvud med det lurviga skägget stack fram emellan kapitälens lövverk, som ett hiskligt vilddjurs, spanande genom ett busksnår.