United States or Guinea-Bissau ? Vote for the TOP Country of the Week !
Furst Voldmar log med nåd: "Ej svår, i sanning, är din sorg att hela; En bild af guld jag har, Den vill jag ge dig i din almbilds ställe." Den gamle drog en suck: "O herre, ringa är den ringes klagan, Dock helas ej hans sorg Af löftens glans och gyllne skatters skimmer. En dotter ägde jag, Hon var min lärka, hon var helgonbilden, Hon en slafvinna var, Din makt har tagit henne från mitt hjärta."
Den trogne gubben log, En blick af kärlek på sin herre fäste Och förde gladt sin hand Mot borgen af sitt höjda bröst och talte: "O furste, gammal är Vladimir ren för obekanta seder, Att lyda var han van, Af inga makter lär han mer ett annat." Han talte dessa ord Och gick på furstens milda vink ur rummet, Och ensam i sin sal Blef Voldmar åter med sin tysta lycka.
Nu, Voldmar Paulovitsch, är taflan färdig, Kompositionen väcker ens förvåning; Ni målat själf, är den natursann, säg?" En vink han gaf, ett tecken, att han nu Besvaras ville, och i liknöjdt lugn Mot handen sänkte han sitt hufvud åter.
Sitt löfte nyss i skogen minns furst Voldmar nu, Och ur sin dröm han spritter opp, Hans blickar irra länge utan gräns och mål, Och från hans kinder bloden flyr. Omsider dock med kraft han fattar brodrens hand: "Ditt val du äger", talar han, "Men en slafvinna, broder, blott du välja får, Och denna flicka, hon är fri.
Furst Voldmar ser sig om och ser Den halmomgördlade på nytt, Och dubbelt harmfullt väcks hos honom minnet opp Af hennes bild i skogen nyss: "Hit", ropar han, "du halmnymf, gräsbekransade, Kom hit! En brud jag loft en gång Min slaf, min gäck, min gamle portvakt, min Andrej, Och du skall bli hans sköna val." Den sköna flickan hör sin furstes bittra ord Och blickar stel af fasa opp.
O, att i praktens salar En fånge lik jag vuxit, Blott skådat lampors skimmer Och vandrat stel i glansen Af guld och af juveler! Då ägde jag kanhända Som Voldmar stora anor, Då vore jag furstinna, Fick älska den, jag älskar, Och älskas ock tillbaka." Hon talte, ljuden dogo På hennes rosenläppar, Och fursten teg. I himlen Af deras kärlek föddes Ej ordens skyar mera, Och tyst och klar var kvällen.
"Det är sant, min ädle broder", Svarar Voldmar i förundran, "Hårdt dock varit, om hon röfvats Från den drömmande beskyddarn." På sin hvita falk i stoftet Pekar Dmitri, och han talar: "Detta offer för din glädje, Vet du, Voldmar, hvad det kostat?" Voldmars klara panna mulnar, Och förtrytsam tar han ordet: "Var din falk dig dyr, min broder, Upp, välan då, nämn mig priset!
Då stod den ädle furst Potemkin opp Och tog hans hand: "Furst Voldmar Paulovitsch, Jag känt er far, han stod vid denna sida I stridens larm; för hans skull ville jag Den spotska sonens hårda öde mildra. Jag vet en gammal regel: lyd och vänta! Jag ger er den, jag kan ej mer; farväl!"
Från tufvan, där han satt, Upp stod den gamle, tog sin staf i handen, Han svarte ej, han gick, Han styrde tyst sin trötta gång till slottet. Men i sin höga sal Satt Voldmar nu med oförmörkad panna. Han talte milda ord, Sin gamle, trogne tjänare han sporde: "Vladimir, sen jag minns, Från mina första år ditt hufvud grånat, Nu säg, hur länge ren, En skattad vän, din furstes hus du tjänat?"
Det mänskliga värde, som ligger i ett rent hjärtas kärlek, vare sig den tager gestalt hos en lifegen som Nadeschda eller hos en fursteson som Voldmar, förenar dem bägge på samma grund. Så ljuflig och ren som skalden målar denna kärlek, i månskensnatten i den underbara fjärde sången, hvem kan betvifla dess verklighet?
Dagens Ord
Andra Tittar