United States or North Korea ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och får jag ej komma och vara dig när? Och får jag ej se, huru ljuflig du är? Du bjuder ju själf: O människor, kommen och skåden! Med dig vill jag vaka, med dig vill jag dö, O Jesu, när stunderna fyllas; Jag vet, det förgås ej, det lefvande frö, Fast neder i jorden det myllas, Det sofver blott vinteren öfver; Och vårsolen kommer med värmande ljus Och väcker upp lifvet ur mörker och grus.
Och fastän jag låtsade gräla på henne, bullrade jag med och nändes icke sluta, ehuru jag fruktade att hon skulle blifva alldeles klarvaken och på hela natten icke få tag i sömnen. Men hon var så ljuflig och förtjusande söt i sitt hvita linne, den lilla bytingen, att jag omöjligen kunde låta bli att krama, kyssa och smeka henne. På samma gång greps jag af förvåning öfver min egen dåraktighet.
Det mänskliga värde, som ligger i ett rent hjärtas kärlek, vare sig den tager gestalt hos en lifegen som Nadeschda eller hos en fursteson som Voldmar, förenar dem bägge på samma grund. Så ljuflig och ren som skalden målar denna kärlek, i månskensnatten i den underbara fjärde sången, hvem kan betvifla dess verklighet?
Och då jag bäfvade att jag skulle försmäkta af törst, se, då beredde han mig lefvande vatten och ljuflig svalka i sina gårdar, att jag hos Herrans folk må lefva och i mina fäders land få dö; och han hafver upptagit minom herra och min förstfödde i sino lande".
Erik satt alldeles stilla, utan att med ett ord söka afbryta hennes tårar. Kanske kände han, att de gjorde henne godt. Kanske erfor han en främmande ljuflig känsla vid tanken på att vara den enda, som stod henne nära i denna sorgens stund. Han lät henne tyst gråta
Detta ingaf honom en ljuflig förnimmelse af trygghet. Här behöfde han icke häfda sin storhet, ty hon dyrkade honom som ett högre väsen och bar alltid hans porträtt i en skinnpåse närmast hjärtat. Många af hufvudstadens svärmiska ungmör buro Didrik Bruuns bild närmast hjärtat. Han var student!
Träd in att se och smaka, Hur ljuflig Herren är, Att bedja och att vaka Med hans utvalda där! Där ute lefver flärden, Så glädjelös och tom, Ack, ringa fröjd ger världen Emot Guds helgedom. Ej vill jag vandra fjärran Till mörker bort från dag; Mitt ljus, det är af Herran, Min sol uppsöker jag. Inför hans anlet klara Vill i hans hus jag bo, Där är mig godt att vara, Där har mitt hjärta ro. N:o 225.
Hell morgonstjärna, mild och ren, Guds nåds och sannings klara sken, För oss är du uppgången: Hell Davids son af Jakobs släkt! Mot dig, mot dig min famn är sträckt, Min brudgum, tag mig fången! Ljuflig, ljuflig, Hög och härlig, Blid och kärlig, Full af nåde, Herre, till din brud du skåde! Min pärla du i snöhvit skrud, Marias son, dock sanner Gud, Min frälsare och konung!
Ingen konst, så mäktig den vara må, kan rädda från döden, som leker med menniskan på mångtusende sätt. Liksom en ljuflig ros ler vid morgonrodnaden, men innan qvällen är bortrifven, eller som de största träden i skogen fällas ner af yxan, eller qvittrande och glada foglar fastna i snaran, så skola vi alla gripas af döden.
DANIEL HJORT. Går ni med knappnålsbref i mun, min fröken? Har ni sett ärlig, ljuflig blommas färg på hårda, konstigt brutna ädelstenar? Har ni sett lammets ull på vargens yngel? Har ni sett solsken i hvitmenad graf? Hvar är er spegel, fröken? SIGRID. Sista gången vi talas vid, och ni kan tala så? DANIEL HJORT. Nåväl, så kan jag säga något annat. Hvem är ni, sköna mask?