United States or United States Minor Outlying Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Från tufvan, där han satt, Upp stod den gamle, tog sin staf i handen, Han svarte ej, han gick, Han styrde tyst sin trötta gång till slottet. Men i sin höga sal Satt Voldmar nu med oförmörkad panna. Han talte milda ord, Sin gamle, trogne tjänare han sporde: "Vladimir, sen jag minns, Från mina första år ditt hufvud grånat, Nu säg, hur länge ren, En skattad vän, din furstes hus du tjänat?"
Och jag skall ha duktiga, starka arbeten att glädjas åt, rödkindade barnungar att tumla i gräset. Det som sofver under tufvan där, var mindre än en dröm. Sof, sof! ... kärt för mitt minne. Sof, sof! ... ostördt af stormar. Den gudarna älska dör ung. Icke skall man sörja för det. Glädjas skall man! Jag är glad i stillhet. Tack för hvad du varit för mig. Det var mer än jag kunnat begära.
Men om af ryktets tunga jag förglömmes, Är mig likväl min hulda flicka kvar; Och om ock hon för mina blickar gömmes, Har jag dock minnet än af hvad jag var. Hon stod vid hasselhäckens dörr, Den flicka, som jag älskar mest, Och hennes blick, så yster förr, Var nu med stilla vemod fäst På tufvan, där förleden kväll Hon vid min sida satt så säll.
Sålunda såg man innan kort den ena efter den andra af den förföljda och förspridda hopens medlemmar gripas, och dessa menlösa våldsverkare, som väl aldrig plundrat någon annan vandringsman än bäcken eller någon annan bofast än tufvan, släpades nu, under förebråelser och hot af deras vakter, i ett svårt fängelse.
Främmande för alla sorger, Satt jag, glädjens bild, på fältet, Satt med honings-håg på tufvan, Satt, en blomma lik, på lindan, Lekande, förtroligt sluten Till den muntra syskonringen, Sakta smekt af vädrets ande, När han kom med blomsterdofter Från det honingsrika landet.
Den lilla flickan satt där och åt ur konten de ännu kartiga och rödgula bären. Hon var helt och hållet inbegripen i sin sysselsättning och hvarken hörde eller såg. Pikku låg bakom henne på tufvan; han sof i porsriset med den röda munnen vidöppen och en solstråle, dämpad af granens krona, spelande på hans kind. Skällan hade han slängt bredvid sig, den var för tung att bära på i hettan.
Drick ut, var mänska och skrik ej; Svårare kunde du dö än med brännvinsflaskan för munnen! Så jag sade, och han utsträckte den darrande handen, Fattade flaskan och drack och blängde med ögat af glädje. Men då han druckit allt, att en droppe ej mera var öfrig, Teg han och stödde sig lugn mot tufvan och slumrade genast.