United States or Indonesia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han gick fram på gatan invid hörnet där hon bodde, på vägen till hennes hus skred han fram, skymningen, på aftonen av dagen, nattens dunkel, när mörker rådde Se, då kom där en kvinna honom till mötes; hennes dräkt var en skökas, och hennes hjärta illfundigt. Yster och lättsinnig var hon, hennes fötter hade ingen ro i hennes hus.
De kommo alla hitåt. Vägen ledde åt stranden, der byfolkets båtar lågo förtöjda. De gingo förbi Ella utan att se honom, der han satt, skrattande, par om par, käresta med käresta, yngling och jänta, i skämt, i glam, i yster munterhet. Sist Hedda och Paawo.
Gästerna betjänades av utvalda slavgossar, vilkas långa lockar Olympiodoros föredrog framför servetten, när han mellan rätterna torkade sina med parfymerat vatten övergjutna händer. Konversationen var icke blott yster utan gudlös.
Spela en polska, en Hollolapolska! skrek Matti, lifvad af bränvin och en återuppvaknad danslust, yster och med en flägt af den forna, ungdomliga lifligheten. Spela en polska, svarteman, så vi få dansa! Der har min flicka inga konstiga steg att göra, för jag sparkar för henne, det lofvar jag er!
Flickan beder på Sankt Görans-dagen: "O Sankt Göran, när härnäst du kommer, Finn mig mer ej hos min mor, men finn mig Hos en make eller ock i grafven! Förr dock hos en make än i grafven!" Blommor sådde trenne täcka flickor, Kyndel uppå berg, i dalen mynta. Och en yster gosse kommer dristigt Och af blommorna en knippa plockar. Hemligt gillra flickorna dock snaror, Och den yra, käcka gossen fångas.
Han såg henne som i en spegel, henne skärgårdsflickan, halfnaken, vild, yster, i lekar, upptåg och dans borta på Drumsö. Han tänkte sig henne gå der längs den öfversvämmade stranden, med bara, mjellhvita ben och naken barm. Han blef nästan svartsjuk på Adolf, som hon svärmade för den gången, den då ännu litet smått karlaktige studenten, hvars parfymer stego henne åt hufvudet.
En dåraktig, yster kvinna är fåkunnigheten, och intet förstå hon.
Men om af ryktets tunga jag förglömmes, Är mig likväl min hulda flicka kvar; Och om ock hon för mina blickar gömmes, Har jag dock minnet än af hvad jag var. Hon stod vid hasselhäckens dörr, Den flicka, som jag älskar mest, Och hennes blick, så yster förr, Var nu med stilla vemod fäst På tufvan, där förleden kväll Hon vid min sida satt så säll.
Lärkan, nyss på lätta vingar Buren hit från söderns höjder, Sjunger, där hon högt sig svingar, Känslans hopp och vårens fröjder, Medan, sväfvande mot jorden, Svaneflocken hälsar norden. Fri och yster dansar vågen Mellan trädens dunkla stammar. Ekorn skyndar, glad i hågen Till sin mossbetäckta kammar, Och där långt i djupa skogen Kuttrar dufvan, öm och trogen.
Maras hår uppflätar modren, Fem- och niodelt i växling, Och hon talar, ömt bekymrad: "Om du färdas ner till fältet, Till en ringdans där på fältet, Må du ej med Tomas dansa; Tomas är en yster sälle, Se, och du en ogift flicka." Mara lyder ej sin moder, Utan vandrar ner till fältet, Till en ringdans där på fältet, Och hon svänger om med Tomas.