United States or Luxembourg ? Vote for the TOP Country of the Week !
"Jag hör på med öfverraskning." "Han bryr sig naturligtvis inte derom, äfven om jag vore svartsjuk." Det låg något stucket i hennes röst, hvarför John skyndade att föra samtalet på andra ämnen. "Du blir kall, Alma," sade han, "skall jag gå och hemta din kappa?" "Tack, jag skall taga den sjelf. Jag måste ändå eljes gå upp."
Jag känner dem båda, jag jag som så ofta låtsade ömhet för Karmides för att göra Olympiodoros svartsjuk. Det var den tid, då jag kallades den sköna Myro, och hela Aten låg för mina fötter. Du bör veta, Rakel, att jag haft mina lysande dagar, att jag varit firad och avundad mer än någon sedan Aspasias tid. Prästinnorna vid hamnen kalla mig den avsatta drottningen.
Han såg på de vuxna, som ännu voro unga, sökte efter en kvinna, som var så vacker, att hon kunde vara syndig. Han upptäckte bara en, som tilltalade honom. Hon gick med en student. Han följde efter. Han var inte svartsjuk på studenten. Honom skulle han nog kunna peta ur brädet, när han en gång fick uniform på sig. Det var ingen konst. Han gick bakom dem och såg på hennes svajande höfter.
Medan gumman anfäktade mig med sina böner, hade jag ögonen på lilla Stina. Jag fann, att hon var en alltför täck flicka med en mun, liknande en frisk rosenkalk. Nå, tänkte jag, innan jag lämnar stället, skall jag ha kysst Stina, bara för att förarga dig och göra dig svartsjuk, Adolf...
Antti kom till mig och försökte se mig i ögonen. Hvad betyder det där? frågade han och smålog. Ingenting, Antti. Det betyder ingenting. Jag började redan frukta att du blifvit svartsjuk. Fy dig! När har jag förut varit svartsjuk? Och jag trykte mitt ansikte mot hans bröst, för att han inte skulle se huru jag rodnade. Antti smekte min kind. Det tänkte jag också. Inte är du väl så dum.
»Ja», sade damen och steg åter i vagnen. »Nu får ni vara så god och köra mig tillbaka till stan. Och jag tycker det blir synd om er, när min man får tag i er. Han är hemskt häftig och svartsjuk, och stark som en björn. Och vi skulle ha rest till Köpenhamn med nattåget.»
Medan Eugène talade, hade Förste Konsuln vänt sig om, och hans blick flög forskande över damernas lysande grupp. Mademoiselle de La Feuillade, sade han plötsligt, med en ton, som skulle vara skämtande. Ni, som ännu är fri och utan en svartsjuk äkta man vill ni låna mig ert lilla hjärta? Edmée rodnade djupt hon vågade icke lyfta ögonen från golvet.
De gingo, och på Östran mötte de lyckligt nog Äppelbom, som inte alls såg svartsjuk ut, och kommo överens om att han var bräckt. Från kondis gingo de på bio för att se Titanics undergång, och där, när »dödshymnen» spelades, böjde sig Sven R. Pehrsson, gammal syndare som han var, mot Kerstins öra och viskade: »Närmare dig! Ännu närmare dig!»
Min man var ej så svartsjuk om handtverket som far, och snart kunde jag det rätt bra. Jag skötte nu glasmästeriet och ibland satte min man äfven in någon ruta: men småningom öfverlemnade han sig åt sin lust för starka drycker och bredde ej mer kitt på en enda ruta.
Det kom en ung ingeniör i hans väg. Denne var till och med hyresgäst i väninnans hus. Han observerade Johan länge innan han gick på honom. Johan hade respekt för honom emedan han skulle ha så godt hufvud, och han var nog något svartsjuk också. Väninnan förberedde Johan på bekantskapen och varnade honom. Det var en ytterst intressant person med briljangt hufvud, men han var farlig.