United States or Portugal ? Vote for the TOP Country of the Week !
De kommo alla hitåt. Vägen ledde åt stranden, der byfolkets båtar lågo förtöjda. De gingo förbi Ella utan att se honom, der han satt, skrattande, par om par, käresta med käresta, yngling och jänta, i skämt, i glam, i yster munterhet. Sist Hedda och Paawo.
Hon grep sin käresta i rockkragen och ruskade honom. Vad är han för en karlstackare, som inte har seglat på sjön förr! Kan han inte vara människa och sitta i båten! Carlsson blev ond, röck sig lös, men förlorade ett stycke av rockkragen. Ska du riva sönder mina kläder, käring! gastade han och satte stövlarna opp på suden för att skydda dem för tjäran. Vad säger han för slag? gnistrade gumman.
Den dugtigaste karlens i socknen svarade hon och skrattade, så att groparne i hennes kinder blefvo ännu djupare. Hon har då honom till käresta, honom och ingen främmande? frågade Ella ånyo. Hvem skulle tvinga Hedda att blifva värdinna i annans stuga än den mans, som hon fattat tycke för? sporde den sköna och såg litet trotsigt upp i smedens ansigte.
Men det var inte där precis som skon för tillfället klämde han kunde inte längre ensam bära på sin sorg, utan måste förevisa ett halvt dussin fotografier av sin käresta. Styrman X bara åt, teg och såg mulen ut. Nu började kapten F. berätta några detaljer om skeppsbrottet.
Hon grep sin käresta i rockkragen och ruskade honom. Vad är han för en karlstackare, som inte har seglat på sjön förr! Kan han inte vara människa och sitta i båten! Carlsson blev ond, röck sig lös, men förlorade ett stycke av rockkragen. Ska du riva sönder mina kläder, käring! gastade han och satte stövlarna opp på suden för att skydda dem för tjäran. Vad säger han för slag? gnistrade gumman.
Julia var hans käresta och Julitta hennes syster. Till sitt yttre var Julitta icke mycket ansenlig, ty hon var liten och mager, men hon följde beständigt med av hängivenhet och beundran för den äldre systern för att betjäna och förströ henne som en frivillig trälinna. Hon var så ordsnäll och glad, att hon roade och underhöll både konungen och de andra med sina infall.
Weli bleknade, han tryckte den lilla vanskapliga fiolen kärleksfullt till sitt hjerta, gömde den under rocken, som om han velat skydda den, och fick upp gråten, som redan stod honom i halsen. Gif hit fiolen. Mor! det är, det är ... det är min käresta.
Utan att se upp gick han fram och räckte modern sin »käresta». Hon tog den bräckliga lådan i sina händer och betraktade den med hälften vemod och hälften förtrytelse. Sedan gömde hon den under sjalen. Käresta, mumlade hon, käresta! Hvarifrån får han alla sina ord? Se så, Nadja, låt bli, du kastar honom ju blind med sanden. Kom, barn, så gå vi hem, det är middag nu.
»Hvem sköter hushållet ... är det gumman?» Flickan svarade skyndsamt: »Ä' herrn galn, gumman? Jag sköter om kon, bakar, kärnar och kokar. Jag har också fårena och det allra bästa af allt, svinet, mitt kära gullhjärta, han heter Hvitklas och ä' min käresta.»
Och nu tar jag saxen ur din ask och klipper av mig mina två lockar, som inte få rum under ringhuvan. Och så binder jag dem så här om din handlove alldeles som riddaren i visan, när han skulle fara bort från sin käresta. I natt måste jag rida tillbaka till min här. Det är så mycket att styra med. Närkesfolket är häftigt och går för raskt på, och hälsingarna ha goda bågar, men skjuta för högt.