United States or Cocos Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Varför skulle också icke hela visan kunna vara skriven enkom för honom, när han kunde sjunga den och var så glad däråt? Den visan fick ingen annan än Sven sjunga, och det var heller ingen annan än han, som kunde, han, som var lille bror i livet, lille bror i döden, som aldrig blev något annat, och som alltid skall leva under detta namn.
Gärna jag ginge, men dröjer du här och jag lämnar dig ensam, Mulnar ditt öga, som nu i sin klarhet lyser så vackert, Se, och din systers besvär med visan har varit förgäfves. Frukta ej, vaknar den lilla, är jag här färdig på stunden, Vaggar ej länge som du, men kysser hans leende öga Genast och värmer i hast mot min kind hans kläder för kvällen.
Vad tyckte du om den lilla visan, min Julia? frågade Ismene, i det hon lade bort lyran och lyfte sina små fötter upp i den svällande soffan, mot vars gröna grund sandalernas pärlor glittrade. Har du hört henne förr? Nej, svarade Julia; hennes melodi är enkel, men oförgätligt vacker. Jag sluter därav, att hon är mycket gammal.
Låt mig försöka att sätta på dig brynjetyget... Ack, det var visst för mycket lovat, så tungt som det är! Men bältet skall jag spänna... som det också står i visan om skön jungfrun. Han hade stigit upp, men när hon skulle hjälpa honom, sjönk hon mot hans axel, och han måste sätta henne ned på bänken. Därvid kom han att trampa bergmästaren på skägget.
"Vet du, ibland har jag gjort så med." Han gick ut hvisslande på "vildmosse svanor". Den visan, som han ej sjungit sen han var liten pojke. En åtta dagar senare kommo barnen långsamt, med släpande, trötta vandringssteg gående uppför backbranten emot det ljusröda huset, där jägmästarens bodde.
Harmen lämnade rum i hans hjärta för tonernas välde, Tankar på tider, som flytt, uppvaknade; gladare känslor Fyllde hans barm, och man hörde omsider hans väldiga stämma Djupt med sin bas frambrumma en strof, ledsagande dottren. Men då hon slutat visan och blott med lekande händer Rörde tangenterna än till försvinnande, lätta ackorder, Reste den gamle sig opp från sin stol.
Hennes konst att berätta anekdoter ur eget och förgångna tiders lif var känd och eftersökt i staden; på söndagseftermiddagarna, då äfven sönerna voro lediga och alla barnen samlades kring modren för att höra henne berätta, stod glädjen högt i tak i det enkla hemmet. Äfven sången och visan tillhörde denna krets.
Ja sjung du och beklaga dig öfver dina olyckor nästa minut! Den, som bara finge säga dig sanningen en gång! Men nej, den visan sjunger ingen här! Ni lyckljga!... När sången var slut, öfverhöljdes frun af komplimenter, doktorn var därvid den mest entusiastiske.
Det brände och stack i den sjuka handen som alltid vid väderbyte. Smärtan drog åter upp ur speldosan, de nötta tankesträngarna gåvo ifrån sig sin gamla melodi, visan om debet och kredit här på jorden och debet och kredit i himlen. Men se att jag slog skomakarn, det var till hans eget bästa, för annars hade han fått skämmas för sin otrogna hustru Husch så du skakar, pojke. Fryser du?
Oupphörligt sjöng hon samma ord så ljufligt, med hufvudet på sned: "Millmaste tana." "Åh, Vildmosse svanor! Det var en visa, som mor min sjöng för mej när jag var barn och skulle somna, en visa om vildmosse svanor. Jag tror det var af den visan jag fick skog och vildmossarna så kära att jag blef skogsman."