United States or Myanmar ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men nu har också Fjalar gjort allt, hvad han förmått göra för att befordra de högre makternas afsikter, han har nämligen bortskaffat dottren unnan sin uppsikt och ställt så till, att hon icke ens af främmande skulle kunna upptäckas vara hans.
Sagdt; och alla de hörde hans ord med förundran och glädje. Genast klarnade åter den kunniga Anna i synen, Gick till sin kista att klä sig, och dottren sig klädde tillika. Sonen, den reslige Karl, tog endast sin scharlakansväst på, Knäppte sin jacka igen, uppjämkade byxorna högre, Spände sitt bälte om medjan och stod ren färdig till aftåg.
Dottren sade till sin gamla moder: "Får ej nu i höst mitt bröllop firas?" Modren sade: "Låt det bli till våren: Våren, dotter, passar bäst för bröllop, Äfven fågeln bygger bo om våren." Dottren sade: "Hvarför bli till våren? Hvarför passar våren bäst för bröllop, Hvad, om fågeln bygger bo om våren? Hvarje årstid, goda moder, passar Ju för den, som hvarje årstid älskar."
Sagdt; och den åldrige satte sig glad för brasan att vänta. Men storståtlig och grann i sin grönrödrandiga ullkjol, Halsen beprydd med en duk af kattun, mångrosig och färgrik, Trädde hon fram, lik sommarn i prakt, den förståndiga Anna. Färdig att resa var hon, och beredd var den blomstrande dottren.
Röken höll sig i höjden likväl, och under dess mörker Blossade pärtor i mängd och belyste det landtliga folkets Aftonbefattningar än, värdinnan, den driftiga Anna, Hvilken för sig och sin ärade man uppbäddade sängen, Dottren, som sköljde förnöjd vid muren den sotiga grytan, Gnolande runor i lugn, och sonen, den raske, som flitigt Öste åt fålarnes par, där de stampande stodo vid dörren, Hackelse, blandad med mjöl, i den väl hopfogade hoen.
Men i dystra tallskogen i midnattens storm sjöng Kalmatar: "Tjockna natt kring Kalma dottren Att ej någon henne skönjer. Brusa storm med vilda vingar, Att ej någon hör min stämma. Skog, du dystra, drag dig samman Att en fot ditt djup ej hinner. Dölj den arma i din gömma, Mig, förutan hopp den enda!
Hvarken kan jag genomvada, Eller kan jag simma öfver För att där min flicka kyssa." Och den sköna flickan svarar: "Nej, vid Gud, du gode yngling! Vredgas ej på Savaströmmen, Sava är dig ej fientlig; Nej, fientlig är din moder, Din mot dig, som min mot mig är. Din vill, att du ren med våren Hem skall föra den, du älskar, Min står fast däri, att dottren Skall till hösten vara ogift."
Bannande sin dotter, talte modren: "Flicka, jag för kärleken dig varnat, Och jag finner, att jag varnat fåfängt" Dottren sade: "Var ej oblid, moder! Stängde jag mig in, att undfly honom, Flög han med hvart solgrand in i rummet; Gick jag åter ut och rymde unnan, Hörde jag hans suck i hvarje vindfläkt; Slöt jag både ögon till och öron, Sprang han skälmsk uti mitt eget hjärta."
Uti lifvet, än i döden Gafs hvar varelse att hoppas; Blott den arma Tuoni dottren Gafs ej ens att hoppas döden". Men från vestern kommo skaror af folk öfver hafvet, de härjade med eld och svärd, förstörde gudarnes altaren och lunder; och som en man stodo Suomis ynglingar opp och i spetsen för dem stod Kalmatars älskling.
Så hördes han tala, han tog Från fadrens knä det leende offret. Snart Öppnades salens dörr, och natten Slöt i sitt stumma mörker den gamles väg. Kvar satt, där han sutit, ännu Orörlig Fjalar; endast hans hand, som nyss Slöt sig till stöd kring dottren, syntes Ligga som vissnad nu på hans tomma knä. Sent höjde han blicken.