United States or Madagascar ? Vote for the TOP Country of the Week !
Anderson suckade. »Det går så mycket åt, och det frestar hårdt på en stackars arbetare. Har jag nånsin något roligt, jag?
När man i fem år inte en enda dag vetat hvad det vill säga att vara frisk.» »Det är ert själslif som är angripet. Låt oss få lynnet i ordning först, så få vi se.» Det hade kommit en liflighet och mjukhet i moderns sätt, som sonen aldrig förut hade märkt. »Hur är det? Ni har snörlif naturligtvis?» frågade hon. »Ja. Men det sitter inte hårdt.» »Det är detsamma; det måste ni taga af.
Här fanns ett folk i Suomis land, Det finns ännu: vid sorgens hand Det lärt att bära öden, Det känner intet offer svårt, Dess mod är tyst, dess lugn är hårdt, Dess trohet trotsar döden, Det är det folk, vi kallar vårt.
Min hårdt bundna ranka blef vid sådana ställen kantig, underlig och liksom knuten.
Gröten går nog ned ändå och strömmingen likaså. Koljan är så färsk, att längtan efter mjölken skall bli dubbelt stor. Sådana latvargar! Svält skulle de ha, barkbröd och källvatten! Du ringer inte ännu på en halftimme, mor! Mor bara teg. Hon öste en skopa vatten i kitteln, der den svarta rågmjölsgröten kokade, rörde hårdt i bottnen, satte slefven på kant och skyndade till bordet.
Kom, Hedda, nu dansa vi en polska, som du skall minnas, så länge du lefver sade han och klämde hennes bara arm så hårdt, att det blef en hvit strimma på den bruna, rodnande huden.
Han grep i sin puuko och sprang fram. Ett ögonblick hejdade han sig, derpå höjde han armen och stötte till hårdt och säkert midt i barmen på Hedda, der hon halflåg i famnen på sin älskade. Och han hade träffat riktigt. Hon höjde icke en suck, hon gaf ej ett ljud. Hennes röda kinder bleknade blott, skämtet fastnade på läpparne, och lifvet flydde.
Jag fick tag i spaden och simmade med den till land. Det var ett hårdt arbete, ty kjolarne sutto fastklibbade vid kroppen och hindrade mina rörelser. Men ondt krut förgås ej så lätt och jag kom öfver med lifvet. Ingen menniska hade åsett denna färd, bara vår grannes hund, som stod och gläfsade vid stranden.
Ja, säll är du, som sofver och som glömmer; Ej tränga världens dystra bilder nu Igenom dina blickars slutna portar, Och lifvets djupa afgrund höljs af natt. Hårdt har hon kämpat, mycket har hon lidit, Dess barm är sårad och dess pulsar tömda, Och hon förföljs ännu.
Nej, ni skall taga hårdt, sticka fingrarna helt igenom det! Jag gjorde så. Nej, mer, mer! sade han, då jag ville sluta. Jag har ett oerhördt behof af smekningar och så berättade han, hur Hillevi, hans lilla dotter, kan komma in i hans rum, knäppa upp hans väst och stryka med sina små händer öfver hans blottade bröst.