United States or Mauritania ? Vote for the TOP Country of the Week !
Herr Gyllendeg "ville låta rektor värdera kreaturet", som han sade, "och eljest se, hvad skollagen hade att säga i denna sak". "För öfrigt var han, tviskinn och brända bullor, ingen narr för skolgossarna och tyckte, att Sanna och de andra borde hafva mera vett än att löpa och tala godt för sådana odjur och stadens plågoris." Under sådana omständigheter börjades lektionerna följande dag.
Enskilda ljus hade redan tindrat upp i fönsterna, klämtningen afstannade, buller af hjul och hästtraf genomkorsade de glesnade ropen, och skaror af människor störtade in på herr Gyllendegs gård. Herr Gyllendeg stannade en stund och drog andan. "Bevare mig, fattige man", sade han, "en sådan fart kväfver mig alldeles. Tviskinn och brända bullor! Hvarför släpar man mig ut midt om natten?
Redan innan det andra slaget hann måttas, var följande samtal å bane: "Håll för Guds skull upp, herr Gyllendeg, ni gör en omänsklig gärning, då ni slår den, som ni borde tacka på edra bara knän!" "Tviskinn och brända bullor! Hvarför skall jag tacka honom?" skrek herr Gyllendeg; emellertid höll han upp med det tillämnade slaget.
Hvar är mitt spanska rör? Tviskinn och brända bullor, här skall bli en annan ordning!" Sålunda förberedd, tog han hatt och käpp och gick, pustande af trötthet och vrede, ut till sin äng. Äfven gardet hade där redan hunnit få kunskap om den timade olyckan och infunnit sig som åskådare.
Tacka Gud, om det blir en usel grässtubb kvar för edra fattiga får, herr Gyllendeg, sen rektorn nu släppt sina kalfvar dit, jag säger ej mer." "Hvilka kalfvar?" frågade herr Gyllendeg och spetsade sina öron. "Skolgossarna, skolgossarna, som trampa där i denna stund, så att ängen ser ut som ett hästbytaretorg, den sköna ängen." "Tviskinn och brända bullor!
"Bevare mig, fattige man", sade han med förtjusning, "här har jag just dig, som jag söker. Vänta blott, vänta blott, spetsbof! Tviskinn och brända bullor, det skall nog bli din tur." Med dylika trösteord fasthöll han honom, till dess rektorn, som bevärdigade detta nya uppträde blott med en flyktig sidoblick, hann sluta tjoget.
Kom, herr Gyllendeg", ropade nu befriaren och trädde så nära, att han nästan rörde vid sin farliga motståndares käpp, "kom, vi ha hela hans tjufband i ladan. Tviskinn och brända bullor! Det är bättre, att ni hjälper oss fängsla dem, än att ni står här och gör ingenting." Längre bibehöll herr Gyllendeg icke sin besinning.
"Nog går det", utbrast han sluteligen i en sakta brummande ton, "nog går det", jo, försök! Det är lätt att säga: det går, det går; men man sätter inga fötter under det med stora ord. Försök att klappa på! 'Hvem är det, som kommer och dundrar på min dörr så sent? Tviskinn och brända bullor! Man må då unna mig nattro, fattige man. Gå sedan in den, som vågar; jag går icke. Se där! Nu gäspa han. Hu!
Tviskinn och brända bullor, herr rektor, gif honom tjoget först, säger jag, och låt honom tala sen, eller jag vill ingen syndare vara, om han icke pratar oss så yra i hufvudet, gamla som vi äro, att vi slå oss själfva, innan han slutar." "Så sant Herren lefver!
Jag menar, herr rektor, att bekymmer och förargelse är min dagliga kost, ensam som jag är i världen. Men så må man lefva och låta lefva, herr rektor; tviskinn och brända bullor! Knådar man tråget för fullt, så jäser det öfver, det säger jag."