United States or Equatorial Guinea ? Vote for the TOP Country of the Week !
Mor. Sågs der eld i smedjan? frågade Ukko, vänd till sin äldste närvarande son, en mörkhyad man på några och fyrtio år. Inte, svarades honom från flere munnar. Har ingen sett till Ella? frågade gubben ånyo. Man skakade på hufvudet. Har han varit ute ända se'n i middags? ljöd ännu en gång gubbens röst.
Och han ropade: Herr Träsk! Herr kommerseråd! För tusan, börsaristokratien har sina kapriser! Sticker han sig undan i stallet? Skall jag hämta honom? Eller hur länge skall en fattig fan till greve behöva supplicera Äntligen svarades ur stallmörkret: Här är jag, herr greve. Jag kommer. Och Träsken trädde motvilligt fram i stalldörren, stannade på tröskeln, rak och stel, hatten i hand.
Men plötsligt hördes ett skrik, som sprängde hopen och röck alla ur feststämningen: Han drar kniv! skrek någon, man kunde inte urskilja vem. Kniv! svarades i hopen. Inga knivar! Bort med kniven! Och kämparne omringades; Norman, som lyckats få upp sin fällkniv, avväpnades och ställdes på fötter, sedan Carlsson ryckts lös ifrån honom.
Johan frågade: hvad läser du? Brodern visade titeln på omslaget. Der stod med stora frakturer på gult omslagspapper den ryktbara titeln: »En ungdomsväns varning för ungdomens farligaste fiende.» Har du läst den? frågade Gustaf. Johan svarades ja, och drog sig tillbaka. När läsningen var slutad lade Gustaf in boken i sin byrålåda, och gick ner. Johan öppnade lådan och tog fram den hemska skriften.
Plats för prokonsuln av Akaja! ropades av fackelbärarne till de mötande hoparne. När vagnen hunnit dubbelporten, svarades på den vaktande legionärens rop: Prokonsuln av Akaja. Folket fick således veta, att prokonsuln lämnat staden. Biskop Petros och Krysanteus arkonten hade särskilt underrättats, att han av ett viktigt ärende kallats till Korintos.
»Ni gå nog vilse!» ropade vi, tvärsäkert antagande att sådant ligger ynglingar i blodet. »Någon af oss gör det», svarades, och så märkvärdig var fjellnaturen, att vi nu stodo i en samlad grupp, spanande på karta och mark efter hvar sin väg, men funno blott jemnlöpande vandringsstigar.
Kanske hade du gjort bättre om du straxt sagt: "Rosa, lemna dansen, jag önskar det, nog hade det då gått lätt; men du nändes icke, du ville mig väl. Tack också för din välmening, min far, om än den gjorde mig illa". "Hvem begrafves i dag!" frågade man hvarandra i staden. "Åh det är den der gamla tokiga mamsellen, som dansade ihjäl sig på sista balen" svarades; och sen mindes ingen mera Rosa.
Tog man åter frågorna i en annan ordning och sporde, om det verkligen var troligt att den vördnadsvärde prästen knäböjt inför drängen, svarades med ännu större trosvisshet: Icke inför Faber knäböjde han utan inför den gudomliga sanningen. De äldste, som bevittnat mötet, gåvo knappast klarare besked.
Pisksnärten klatschade mot skinntröjan. Raggen rörde icke en lem. Kommer du igen till kvällen? frågade Daniel. Varken i kväll eller morgon, svarades. Den resandes huvud föll bakut och tung, gurglande suck steg mot himlen. Ocken var det som for? sporde Raggen. Daniel svarade: Länsman i Stenshult.
Åter log hennes öga, och åter framskymtade hennes perlhvita tänder då läpparne åtskildes af ett leende af välbehag, i det hon såg sin bild så nära i vattnet. "Sjöfru du, sjöfru du", ropade hon bort öfver den blånande sjön och från fjerran svarades henne liksom med hotande röst "du, du".
Dagens Ord
Andra Tittar