Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 29 maj 2025
Vid allt detta vänder hans vrede icke åter, hans hand är ännu uträckt. Ve över Assur, min vredes ris, som bär min ogunst såsom en stav i sin hand! Mot ett gudlöst folk sänder jag honom, och mot min förgrymmelses folk bjuder jag honom gå, för att taga rov och göra byte, och för att nedtrampa det såsom orenlighet på gatorna.
Du vet att det redan finnes ett gudlöst parti, särdeles inom senaten, hären och ämbetsmannaklassen, som höjer sin röst emot den sed, att kyrkan emottager gåvor och förläningar. Ropet understödjes här i österlandet av homousianerna och alla andra kättare, emedan det icke är deras utan vår egen rättrogna homoiusianska församling, vilken dessa gåvor och förläningar komma till godo.
Men höra de honom ej, så förgås de genom vapen och omkomma, när de minst tänka det. Ja, de som med gudlöst hjärta hängiva sig åt vrede och icke anropa honom, när han lägger dem i band, deras själ skall i deras ungdom ryckas bort av döden, och deras liv skall dela tempelbolares lott. Genom lidandet vill han rädda den lidande, och genom betrycket vill han öppna hans öra.
Togo mänskorna av sig hatten för en Strindberg, en Nietzsche, en Ibsen, en Ellen Key? Det vore gudlöst, om så inte vore fallet. Och han själv? Nu kunde han följa sin utveckling ända från den stund hans far befruktat ägget i hans mors inre. Han hade redan i sin moders liv genomlevat hundratusentals års utveckling: från cell till mänska.
Nej, sådan kan icke rättvisan i vårt land vara; det vore ju gudlöst att bara tänka så! Men nu erinrade sig Sven, att patronen och flera husbönder av samma skrot och korn verkligen med lagens tillhjälp störtat oskyldiga tjänare, dem Sven kände, i samma avgrund, som nu öppnade sig framför ynglingen själv. Det var således möjligt, vad Sven i det längsta ville betvivla.
Det var ett gudlöst lefverne och det tog sin ända med förskräckelse... »Var ni med då?» frågade häradshöfdingen. »efter ni vet allt det där?» »Det var för hundra år sen», svarade den gamle, »men min far var matros den tiden, och han var med om ett och hvarje, han.
Det är läran om vår egen kropp, Lena, sade Hanna, det är menniskans skelett, och visst icke något gudlöst otyg. Ja men, jag tycker, att det är det. Hvartill tjenar nu att se på sådant der? Det, som Gud gömt för menniskans blickar, det skall hon icke envisas att vilja se.
Dagens Ord
Andra Tittar