United States or Switzerland ? Vote for the TOP Country of the Week !
I tankarna genomgick jag allt emellan oss, som jag kunde minnas, och vilket härmed kunde ha något sammanhang, och när jag ej kunde minnas mera, sökte jag i tankarna efter, vad jag ej kunde finna. Ty det var skuldkänsla, jag erfor, skuldkänsla, som tryckte mig. Jag kunde blott icke erinra mig, hur eller när jag blivit skyldig. Jag tyckte blott, att jag var det och måste vara det.
Emellanåt stannade han mitt framför deras fötter, såg på dem och viftade med svansen. Han kanske är ute och söker plats, sade Tomas. Han har tappat bort sin herre. Märta gick tyst och mumlade något för sig själv. Går du och läser psalmer? frågade Tomas. Ja, sade Märta. Jag försöker erinra mig en gammal höstpsalm, som jag lärde mig, då jag var barn.
Vi hafva ej vid genomläsandet af dessa tirader kunnat undgå att erinra oss Macaulays skonslösa omdömen: »Hvarje rik och godhjertad lord ansattes af författare med ett så oförsynt tiggeri och ett så ömkligt smicker, att man på vår tid derom knappt kan göra sig ett begrepp. Man väntade att den beskyddare, åt hvilken man tillegnade sitt arbete, skulle belöna författaren med en börs dukater.
Bland berättelsens scener ville jag främst erinra om den med en så suggestiv kraft gifna skildringen af den mystiske främlingens uppdykande, hans tåg genom Räfsbacka och hans försvinnande, och vidare om målningen af Kuggas' fruktansvärda själsstrider och hvad sedan följde.
Hon hör på mig med undrande, glänsande ögon, och långt därefter så långt, att jag först icke kan erinra mig, vad jag själv sagt berättar hon mig, att Sven suttit på hennes bädd, klädd i sin vita nya dräkt med det blå skärpet och sagt: »Mamma ska' inte gråta så mycket efter mig. Det gör så ont i mitt huvud, när mamma gråter.» Jag hör på dessa ord, och jag tager fasta på dem som på ett omen.
Har jag drömt, att jag varit outsägligt lycklig och outsägligt olycklig? Har jag drömt? Eller har jag verkligen upplevat allt detta, vilket icke synes mig erinra om något annat av mänskligt liv, som kommit inom min synkrets?
Denna vår förvåning förskingras dock, när vi erinra oss, att Lönnrot redan året derpå vidtog med en literär verksamhet af helt annat slag, nemligen med utgifvandet af en månadsskrift.
Jag behöfver blott erinra om högättade personers nobelt burna fattigdom och testamentet som jämlikt makternas obegripliga rådslag i tidens fullbordan försätter dem i ett tillstånd af välmåga.