United States or Madagascar ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det delfiska orakeltemplets naos var ursprungligen delat i två delar med ett gyllene galler, framför vilket de frågande, när de, kransade, under trumpeters klang inträdde i helgedomen, skulle avvakta pytians svar. Bakom gallret var det allra heligaste: den profetiska hålan med den över henne ställda trefoten, samt Apollons bild omgiven av lagrar.
Därtill bidrogo ej endast lamporna, utan än mer de ljuva, förrädiska viner, varmed man flitigt fyllde de kransade bägarne. Samtalet fortgick naturligtvis allt livligare, allt mer sprittande.
Husgudarne hade återfått sin plats i hans aula, och rökverk brann ständigt på deras altare. Vid festerna för Apollon voro dörrposter och pelare lagerprydda, och vid varje måltid bägarne kransade. Han deltog i offerhögtidligheterna och spisade av offerköttet. Han svor vid de hedniska makterna. Med ett ord: han var fullständig hedning.
Var din hand ej nyss Inom min mantel? Kände du ej hafvets salt, Hur bittert vågen stänkt det kring min gamla barm? I storm, i köld, vid solens ljus, vid stjärnors sken, Af åldern tyngd, på vilda böljan sträfvar jag I ett föraktadt yrke för en ringa lön; Du lutar dig vid källan i olivens skygd, Af varma vindars balsamdofter fläktad kring, Och tömmer, kransad själf, den kransade pokaln.
Och benrangelsmannen, som var redo, emedan han, där gästerna så fordrade, aldrig borde saknas i ett välförsett och gästfritt hus, benrangelsmannen infördes och fick säte mellan gästerna, på en av de svällande vilosofforna kring bordet. Man kransade honom, man förde bägaren till hans mun och hånade honom, emedan han icke kunde dricka.
Stundom var den som en vildmark i djupet af en skog med sammantrasslade stammar och grenar, stundom var det sträckor af kullar kransade med småskog, stundom grupper af palmer och tropiska vexter. Men lilla isgumman hon stod nederst på rutan, hon förändrades aldrig och fanns alltid qvar på sin plats. "Det är isdrottningen", tänkte Ina.
Men de ädla vinerna, som tömdes under måltiden, väckte äntligen skämtets fjärilar till liv; de utvecklade sina vingar och började fladdrande sväva över det kransade laget. Annæus Domitius, som föreställde brudgummens fader, anslog lyckligt den glättigare ton, som nu vart rådande.
De offrade ju blommor och rökverk åt livets och glädjens gudamakter och kransade de sköna bilder, som konsten skänkt av dessa. Kristianerna däremot knäböjde för sina helgons benrangel.