United States or Comoros ? Vote for the TOP Country of the Week !
En ryktbar fransk teaterkritiker brukade i sina recensioner tala om »den scen som hade bort göras». Den scen vi vänta oss, när vi stiftat bekantskap med de tre, uteblir icke; och på sistone ta mycket riktigt prästen, skökan och filosofen plats i samma bödelskärra för att gemensamt möta den förintelse, som för Anatole France är slutet på individens lif.
Men er teosofi är inte bättre än kristendomen så länge ni tar återfödelseläran bokstavligt som en lång kedja i vars slut individens salighet sitter fastknuten som en krabba på en krok. Harmoni, säger ni! I denna värld eller nästa vad sådant låter dumt, “denna“ och “nästa“ vi kan ju inte tänka oss denna nästa utan att kopiera den efter denna jord.
Platonsk kärlek är begreppsligt, så ungefär definierar författaren saken, ett svärmeri där kärleksbegäret är afledt från könsfunktionerna och dirigeradt mot ett mål, som ligger utanför individens egen intressesfär, högt öfver det plan i hvilket dagens lif rör sig.
Och ändå! Hur stor känsla av ens egen betydelse gömmer sig ej bakom en mänskas resignation. Endast i den ton, med vilken man hör en person förklara: "Jag har resignerat", ligger det en triumfens undertryckta darrning, ett avståndstagande från den vulgära hopen, ett individens sista, stora, slutgiltiga manifesterande av sig själv som enastående och enhetlig tillvaro.
De ha ju icke ens varit utställda och följaktligen varken kunnat få medalj eller hedersomnämnande. För övrigt hava vi annat att göra än att besvara all världens frågor från öster till höger. Vi måste fastmer aktgiva på tidens gång och tänka de tankar, som, öde på livets mo, ensamt berättiga individens existens. Johanna Olsson, Tostarp!
Denna tanke, som även delades av modern och systern, gav hans liv en något ljusare färg; ty själviskheten är icke uteslutande riktad på individens väl utan på släktets och har därför något berättigat i sig. Men fadern hade även iakttagit att mänskorna indelas i studenter och icke-studenter.
Av det tiotal instinkter, med vilka den vite mannen enligt den moderna socialanalytiska psykologien är utrustad, står utan tvivel självmedvetenheten kampen mellan känslan av ens egen betydelse och dess motsats, känslan av ens eget mindervärde icke blott som den i individens liv tidigast framträdande utan också som den för hela hennes levnad utslagsgivande.
Henrik Silfverstååhl bryter ut ur sitt väsen och aflägsnar ur sitt lif allt som hade varit element till en egen värld på inbillningens mark och under drömmens himmel; mikrokosmus blir makrokosmus: den lilla värld, som är individens privata jag, offras för den större värld som är samhället, nationen.
Åsigten är onekligen högst upplyftande: den ena individens välfärd drager genom ett slags naturnödvändighet, eller kanske rent af genom ett slags öfvernaturlig harmonia præstabilita , den andras med sig: den enas bröd är den andras bröd, det banala ordspråket må säga hvad det vill.
Min enda stora vidskepelse är att jag absolut antager en individens fortvaro efter döden, emedan jag känner på mig att det är så. Filosofiskt har kanske detta antagande inget värde, men jag är ingen filosof, utan bara en syndare. Låt mig alltså ha den vidskepelsen att jag tror att själen överlever denna min jordiska kropp!