United States or Bouvet Island ? Vote for the TOP Country of the Week !
Vi stego i land på bryggan, och jag uppfattade i ett girigt ögonkast allt omkring mig. Jag såg bryggorna, sjöbodarna, alla de små byggnaderna, som lysande i ljusa färger trängdes på sluttningen av den kala klippan. I hamnen gungade båt vid båt, och på klipporna lågo massor av fisk för att torka i solen.
Naturligtvis kommer inte en klok människa med dylika galenskaper utan att ha en allvarlig orsak. Endera är hon sjuk, och det är ingenting att skämta med. Eller också har hon någon avsikt, som vi inte ha reda på. Men fru Olga hörde dem icke. Hennes kinder blevo livligt röda, hennes ögon började gnistra, och hon drog girigt in luften genom vidgade näsborrar.
Men sedan sjönk hon ihop, och vi sutto andlösa, girigt sökande efter ett tecken, att hon ännu icke lämnat oss och gått. Så slog hon upp sitt vänstra öga, som Sven en gång hade gjort, och hennes blick sökte min. Jag böjde mig över henne och såg, att hon försökte tala. Men hon förmådde det icke, och med ett uttryck av outsägligt lidande sjönk hon tillbaka i den dvala, som är dödens förebud.
Hafvet sken, de röda granitklipporna, ännu morgonfuktiga, skeno de också, skogen, öfverglittrad af dagg, stod så vacker, och i fonden reste sig ur den vida fjärdens sköte det täcka Helsingfors med sina breda kajer, sina höga kyrktorn, sina gröna esplanader och sin obelisk med den ryska fläckta örnen, hvars förgyllning girigt sög åt sig solens strålar för att rigtigt falla i ögonen.
Han hade sett så mycket af den snikna, egoistiska gifmildheten, som girigt skelar efter hvad den får igen. Att det också fans en annan gifmildhet, som har sin rot i glädjen öfver att få ge visste han, som sagdt, icke.
Såg du?» Och medan vi girigt samtalade på denna minnenas skatt, vilken skulle bli det enda som stod oss åter, gingo nattens långsamma timmar förbi, och morgonrodnaden steg över viken, över ekarna, över hela den gamla trädgården under våra fönster.
Var karl, som slog upp minst fem ögon på tärningen, fick taga så mycket, som kunde läggas i öppna handen. Men då de framsträckta händerna blivit fyllda, strök Folke Filbyter girigt tillbaka i säcken så många mynt, som han i en hast kunde nå. God hövding kräver offergärd, sade han och knöt fort igen säcken. Med stor svårighet lyfte han upp den på sin rygg.